En berättelse som förklarar vad jag är.

Den här berättelsen handlar om min strävan att vända motgångar till en tillgång. Det började redan 2007. När höger höft började göra sig påmind, och problemen med rörlighet och smärta blev en del av mitt liv. Från början var förstås förnekelsen och förklaringen att det var en skada som skulle försvinna det som jag höll  stenhårt fast vid.

När jag tillslut insåg, efter flertal besök hos min husläkare att denna skada var permanent. Då blev det några jobbiga dagar, där jag tyckte att jag förlorade en stor del av det liv jag ville leva. Men snart återkom motivation, inget får mig att ge upp.

Där började även mitt intresse att verkligen gå på djupet av dom problem som jag under kommande år skulle drabbas av. Jag ägnade en otrolig massa tid att läsa in mig på olika typer av behandlingar, forskningsrapporter resultat och framförallt vilka som deltagit i olika studier om i detta fallet olika höftimplantat.

Jag vägde för och nackdelar mot varandra, och tog sedan mina egna beslut om vad som var bästa alternativet för jag som individ .Med kunskapen följde tryggheten, och det har varit ledstjärnan för mig oavsett vad som kommit i min väg. Införskaffa så mycket kunskap som krävs för vadän jag måste ta tag i eller genomgå. Det skapar trygghet i dom beslut jag tar.

Vad jag däremot inte visste då var att jag även hade en betydligt allvarligare skada som inte givit sig tillkänna. Den kunde utan förvarning träffa mig mitt i bröstet som en slägga. Denna så allvarliga skada låg där och lurade under dom följande åren. När höfte i princip helt lagt av våren 2008. Ja då bytte jag bara fokus från löpning och cykel till rullskidor och att simma i Skellefteälven.

Mina simturer blev längre och längre, så till slut handlade det om 4-5 timmar där jag simmade uppströms Skellefteå älv. Och både avstånd och tid på mina rullskidor växte med samma intensitet.Under mina träningspass började tanken om att åka från Rognan i Norge till i första fall Arjeplog växa sig starkare. Och till slut stod jag där vid campingen i Rognan med en lite ryggsäck Beredd på en lite längre tur med rullskidor. en tur som skulle ta mig  till Arjeplog. Höft var helt eländig men viljan var starkare. Åtminstone från starten, många timmar senare när jag passerade Jäckvik så var höften i så dåligt skick att det gick inte längre att stödja på benet.

Men skam den som ger sig. Några veckor senare tränade jag på golds gym i Lilleström. Den nya arbetsplats heter dynea, där drogs nya rör för att uppgradera anlägget. Här hade jag även en kollega som gillar att simma. Så när tillfälle gavs hakade jag på för att få sträcka ut i bassängen. Nu går det sällan som det är tänkt. Så första besöket blev också det sista. Efter några längder så började smärtan i bröstet bli allt för besvärlig. En halv timme senare låg jag fastspänd i en Ambulans påväg mot Rikshospitalet.

Det dolda felet gett sig tillkänna. En total blockad av ett kranskärl, nu var hjärtinfarkten ett faktum.Med en imponerande fart blev jag transporterad på bår genom korridorer raka vägen in till en operation. En äldre överläkare tog väl hand om mig, och snart hade en stent fixat problemet.mig 

När jag låg där och titade rakt upp i den ljusstarka operationslamporna sa jag för själv. Nu får det tamefan vara bra, nu ska! Jag tillbaka till den jag borde vara. Jag skiter i hur tufft det blir, ja ska tillbaka! Jag tog tillfället i akt och passade på att fråga Läkaren när jag kan börja träna igen. Han tittar på mig som om jag vore en dåre, det är den märkligaste fråga någon ställt i din situation. Vi är inte färdig med att operera dig! Och du undrar om du kan rusa iväg härifrån när du är färdigbehandlad.

Han har tillfälligt stannat upp med det han har för händerna och tittar på mig, med ett ynkligt leende svara jag, att ett bättre tillfälle för den frågan kunde då inte jag komma på. En tyst suck var svar nog skulle ja tro. Några dagar senare landar jag i Skellefteå och nu börjar nästa självstudie fas.

Jag läser allt om olika vägar att tackla min nya motgång. När jag känner att nu har jag en plan och ett sätt att ta tag i rehab. Så efter vissa kontroverser med vården blir det mitt race som gäller. Samtidigt har jag nu börjat förbereda mig för höftbytet ett byte som jag måste vänta ett år med pga dom medicin jag äter.

När äntligen år har passerat. Kan jag börja bearbeta alla möjlig instanser för att få det implantat som jag anser är bäst för mig. Vad andra anser är helt ointressant för mig. Även om jag nu möter ett värdigt motstånd, allt från professorer till kirurger som bestämt avråder mig. Och med en kraftigt kryddad berättelse som beskriver vilket elände som väntar mig med min önskan om BMHR implantat.

Jag har både en fördel men kan ibland vara en nackdel, jag äger inte förmågan att vara rädd. Så skrämsel är totalt meningslöst som metod att styra mina val. Jag har redan förberett mig. Jag har nämligen tagit kontakt med Håkan Hedlund en otroligt skicklig kirurg, och som har Huddinge sjukhus som sin arbetsplats.Han har jag redan mejlat om min önskan, och förklarat vad jag vill uppnå och vilket implantat jag vill ha. Fick svar rätt omgående, ordna remiss så ska jag hjälpa dig. 

Nu gäller det verkligen att vara påläst, för nu ska jag försöka övertyga dom som har det som yrke att jag kan det här, och vet vad som är bäst för mig. För att göra en lång historia kort, så hamnade jag i Umeå tillslut där jag fick träffa specialister som vill få mig på andra tankar. När jag efter ett långt samtal lämnade mottagningen så tog vi i hand, och han sa, såklart ska du få din remiss till Huddinge sjukhus. Sista hindret avklarat. Efter operationen maj 2011 så började återigen min strävan att återigen kunna röra mig fritt och hur tufft jag ansåg det vara möjligt.

Nu fick jag ett flertal år där jag verkligen spände bågen och gjorde det som jag verkligen ville göra och genomföra.Det blev ett Ironman 2012 även om min rygg var helt kass, men jag genomförde loppet. Det blev en spontan löpning från nasafjäll över Fjerastopparna och ner till sädva, 2014 ca 65 km.

Sen kom ett riktigt kraftprov 2015 året när jag och min gode vän Otto Elmgart nonstopp vandra eller löpte från Nya sulitelma i Nordnorge till Vuoggatjålme. en snabbvandring som tog oss över glaciären storajeggna förbi både Pieskehaure Mavas Ikesjaure och ner till vuoggatjålme. En nätt tur på 54 timmar distansen blev ca 17 mil.

2016 var det så dax för examen, nu blev starten förlagd till vassijaure och slutpunkten blev återigen Vuoggatjålme. En tripp över 21 dagar och 60 mil där vandring utanför leder var det som gällde. Och ingen support varken med mat, eller transport över dom större sjösystem. Nu kände jag mig verkligen oövervinnerlig, nu kunde ingenting stoppa mig längre. 2017 blev ett stillsamt år, även om jag och Otto blev fångad i en snöstorm där tältet nog räddade våra liv den gången. Det blev även en expedition till Sarek med min gode vän Roland Pantze.

2018 rullade in och det året hade vi ett nytt litet äventyr, jag och Otto. Denna gång var fallskärmsjägarnas Örnmarsch det som hägrade. Så sagt och gjort vi anmälde oss blev antagen och efter 24 timmars vandrande 70km där både orientering och andra uppgifter skulle lösas, så anlände vi till karlsborgs fästning på plats 5.

Ändå finns känslan i kroppen att något är ändå inte som det ska vara.  2019 var det år jag återigen blev medveten om att inget träd får växa till himlen. 

Såhär med facit i handen borde jag insett att något inte var helt okej rent kroppsligt. När jag nu inte tog dom små tecknen på allvar, så blev resultatet en så kraftig varning att det tog 13 dagar innan jag reste mig igen.

En infektion som orsakade hjärtsäcksinflammation lunginflammation och en del andra mer eller mindre problematiska åkommor slog till under mitt jobb i Egersund. Under dom otaliga undersökningar som sedan genomfördes i Stavanger, så upptäcktes en till förträngning i kranskärlen. En förträngning som redan 2009 registrerades i Oslo på rikshospitalet.En förträngning som blivit bortglömd när jag överfördes för eftervård till den svenska sjukvården.

 Så nu är det helt åt helvete, en till stent sätter dom på plats. Min hjärtklaff har mer eller mindre gett upp. Hjärtat pumpar med endast 15% av sin förmåga. Jag är totalt sänkt och utsikterna är inte något att hurra för. Jag åker hem till Sverige med min fru från Stavanger sjukhus med en känsla av att detta blir ingen barnlek att resa sig från.

Och då visste jag inte vad som komma skall!. Den första tiden så var trappan upp från källaren en utmaning som fordrade en vilopaus när jag klarat sista steget och stod i vardagsrummet. Gjorde sedan efter några veckor ett tappert försök att plocka hjortron, en nästan övermänsklig uppgift att bara gå 50 meter i en då i mitt tycke svårforcerad terräng. En terräng som tidigare upplevdes som en plats som man enkelt strövade genom.

Hösten gick och vinter  kom med andra förutsättningar, då hade jag redan avverkat rätt så många timmars träning upp på Galtispouda,, en fantastisk plats strax utanför Arjeplog. En lättillgänglig topp på ca 808 meter där alla varianter av träning är både möjlig och njutbar, detta pga den enorma utsikt som går att beskåda från toppen. En topp man kan nå med bil om man så vill.

Men nu är vintern här, så då blir det andra förutsättningar, och där kommer renberget in i bilden. Från vårat hus och till renbergstoppen är det ca 7 km tur retur. Nu är det skoterleden upp som blir välanvänd av mig. Första svängen upp blir i mitten av December. Ett mål jag har, är att åtminstone vara mer levande än död innan mitt återbesök i Norge som är 7 januari. Det är Egersund sjukhus som ska göra en uppföljning av hur mitt tillstånd är.

Beskedet är att hjärtklaffen måste bytas och det är rätt snart närmare bestämt inom ett år, i annat fall kan nog showen vara över för min del. Men återhämtningen är oförklarligt bra. Och hjärta har även blivit starkare.

Ny tid 14 april, Då är det stavanger sjukhus och en trolig tavi som väntar. En tavi är en hjärtklaff som sätts på plats via ljumskens kranskärl. Sen kom som vi alla vet kina viruset emellan. Samtidigt började min kropp ledsna på hjärtklaff fan som varken kunde hålla tätt eller öppna ordentligt. Så pulsen började leva sitt eget liv, den rusade fladdrade och förde ett helvetes liv. Och var gång blev jag tvungen att besöka vårdcentralen i Arjeplog. 

(Här ska dom ha allt beröm som går att få, och det gäller samtliga, ett helt enormt mottagande engagemang och hjälpsamhet.) Efter att dom fått min puls att stabilisera sig så blev jag skickat till Piteå sjukhus för att bli vidaresänd till Sunderby sjukhus. Detta upprepas två gånger. Under mina svängar dit kollade dom allt och då menar jag allt! Läkare tog även kontakt med Norge för vidare information, samtidigt blev jag tillfrågad vart jag vill bli behandlad. Norge var ju uteslutet eftersom FHM med sina hjärndöd beslut i pandemins spår ordnat den saken. Jag känner ett otroligt förtroende för dom läkare jag samtalat med. Ja hade bara en sak jag inte vek ifrån. klaffen skulle vara biologisk och medicinen varan var helt uteslutet efter operationen. 

Det tog bara någon vecka innan tiden i Umeå var ordnat och klaffbytet skulle genomföras. En smal sak trodde jag. För enligt läkaren som skulle utföra ingreppet så var det bara den övre delen av bröstbenet som skulle klyvas. Så det skulle underlätta rehab. Men hur länge fick Adam vara i paradiset?:-) .

När jag efter 7 timmars operation vaknade med slangar tamefan överallt så var hela bröstkorg klyven. Och jag var 13 deciliter blod fattigare. Självklart har en komplikation inträffat, klaffen som skulle ut var helt deformerad så dom var tvungen att öppna hela bröstkorgen. Nåväl iochmed att jag kunde delges information så var det ändå positiva nyheter. Alternativet  har ju varit betydligt mycket värre, åtminstone för mina anhöriga. Blodvärdet var nere på ca 80 så tröttheten var ett helvete att bemästra. Och förhållningsreglerna för vad som var tillåtet efter en sådan operation skulle senare visa sig helt omöjliga att följa för mig..

Efter 9 dagar med diverse prover, och information om dom närmaste månadernas livssituation var det så dax att åka hem. Tröttheten var nog det som var värsta, och förstås västen som jag skulle vara en del av mig 24 timmar om dygnet i minst 6 veckor. Förutom när jag skulle duscha.

En annan för mig märklig upplevelse var att man på ett vis blev armlös. Detta att du i princip inte fick lyfta någonting. För en person som är van att lyfta allt möjligt och använder kroppsstyrka både i träningen och på det sätt som han lever sitt liv. Blev omställningen rätt så snabbt omöjlig att upprätthålla.

Efter 14 dagar så blev det upplägget omöjligt att följa och nyfikenheten om det verklig gäller alla människor dom direktiv som jag blivit så grundligt informerad om. Västen den åkte av dagen efter hemkomst, kunde inte för mitt liv begripa syftet med en sådan väst. Och jag är nu så, att upplever jag något som helt meningslöst och utan syfte, då följer jag inte sådana uppmaningar. 

En något märklig period påbörjades där jag liggandes på rygg på golvet började träna hantelpress och triceps rörelser utan hantlar. Jag genomförd rörelserna, men utan hantlar. Detta pågick i 3 dagar. Sedan var det dax att använda mina benvikter. dom var från den tiden när löpningen var allvarligt menad och målsättningen hög. Nu fick dom bli mina första vikter under den experimentella träning som jag nu snabbt hamnade mitt i. 

Benvikterna väger strax över 1 kg så någon belastning är det inte frågan om, snarare ett sätt att förbereda bröstkorgen på vad som komma skall. Två dagar senare så har benvikterna blivit ersatta med riktiga hantlar. Och vikten har ökat till svindlande 4 kg per hantel. Samtidigt så passerar jag tre veckor sedan operationen genomfördes. En viktig sak som jag inte nämnt är mina kosttillskott, har både före och direkt efteråt samt fortsättningsvis ätit C-vitaminer, D-vitaminer, Q10 och curamin. Doserna skulle nog anses svindlande höga inom vissa kretsar och helt onödiga. Men som vanligt helt ointressant för mig vad andra tycker, det är ändå jag som ska leva med besluten, då ska dom vara välgrundade och garanterat inte påverkade av andra intressen.

Åter till min experimentella träning. Första gången jag sänkte min 4 kg hantlarna mot bröstkorgen var jag verkligen ute i okänd terräng, totalt 8 kg var nu belastningen på min bröstkorg. Och vad jag kan minnas var max 5 kg tillåtet efter 8 veckor, och då skulle man lyfta nära kroppen. Det blev inte många reps, sen provade jag även triceps press, man låser överarmarna och låter hantlarna sänkas ner ovanför huvudet, sen trycker man upp dom med tricepsmusklerna till man har raka armar.

Jag kan upplysa om att träningsvärken som uppstod efter dom första dagarnas träning med riktiga hantlar var svår att missa. Jag fortsatt med dessa övningar ett par dagar innan mer vikter blev tillagda. Så en vecka senare så var 6 kg på var hantel passerad och självförtroendet ökar i takt med att resultaten kommer. Och inga vare sig knäppande ljud från bröstben eller diffus värk från bröstbenet. 

När det passerat 5 veckor efter op så byter jag golvet mot sittande ställning och hantelpress över huvudet gör entre. Nu kommer ytterligare ett moment in i bilden, stabilitet. När man sitter lite bakåtlutad och pressar hantlar upp till raka armar påverkas naturligtvis stabiliteten, och många små rörelser får nu bröstkorgen hantera. Förvånande nog går det bättre än väntat, även om en kraftig träningsvärk åter kommer på besök. Två veckor senare är vikten på var hantel 11 kg nu är bicepscurl, hantel press över huvudet från sittande ställning. och tricepspress bakom huvudet vardagsmat. Nu har även dom första försöken till dips blivit en del av min styrketräning.

Under den här tiden har jag även ökat min konditionsträning från en helt eländig nivå. Till att snabbvandra upp till pieljekaise. 7 veckor efter op och sträcka upp till toppen på 6,5 km med en stigningen på ca 620 meter. Tiden upp 1 timme och 45 minuter.Så den dagen blev det totalt 13 km. En inte märkvärdig tripp, men några veckor tidigare blev det knappt 2 km, så framstegen kommer för den som är trägen. Om något är omöjligt får man bara anstränga sig lite mera.

Vi har kommit in i sista veckan av juli 2020 och hjortronplockningen i full gång. En sysselsättning som jag inte tycker är någon höjdare. I år är det ändå så att träning kan bedrivas på många sätt, hjortronplockning är ett sätt. Så då flänger jag och Helen min fru runt på hjortronmyrar i jakten på bären.

Nu närmar sig även dagen för elkonverteringen, hjärtrytmen är inte vad den borde vara. Så den ska justeras i morgon den 28/7 2020 i Piteå. Där är jag nu i min berättelse om mig själv och hur jag har gått tillväga i mitt försök att bli så bra som min arma fysik klarar av.