Att aldrig vika ner sig.

Vet egentligen inte varifrån min inställning att aldrig vika ner sig kommer ifrån.Kan vara en salig blandning från min barndom där nog min farmor spelade en speciell roll. Även alla mina år som barn och ungdom i Nordnorge där familjen Ingvalsen betydelse för mig är en enorm gåva att bära med sig.

 Hur som helst, är evigt tacksam att jag har den inställningen. Man kan bara spela med dom kort man har fått sig given, men spela dom så bra som det överhuvudtaget är möjligt. Ibland under dom senaste månaderna har såklart även jag funderat om det verkligen är möjligt att ta mig ur den eländiga fysiska form jag har befunnit mig i.Det vore en så uppenbar lögn att påstå något annat. Men det har ingenting med tvivel att göra. Utan är helt och hållet en rent analytisk betraktelse, sett ur en upplevd hopplös situation.

Men nu är det dom kort jag fått mig tilldelad.Så då får jag spela kort så bra som det är möjligt. Här är nog skillnaden mellan att ge upp, eller ”ge fan aldrig upp!”. Jag skulle aldrig någonsin kunna tänka tanken att ge upp. Att släppa en målsättning och vara nöjd att bara ”leva” som jag fick höra av en som verkligen vill mig väl, men inte förstår vad jag menar med (lev väl, lev fullt ut).

 Jag besökte en god vän igår. Det var ett fantastiskt väder sol vindstilla och fjällen lyste i sin fulla prakt. Jag svor för mig själv och sa till Helen jag dör heller försökande. än ge upp mitt försök att åter bli en del av detta underbara vackra landskap. Vad jag egentligen menar är, att så länge du försöker finns också möjligheten att lyckas.  ”Spela kort så bra det är möjligt”.

 När vi äntligen åter var hemma i Arjeplog. Så har det blivit tid för middag. Efter en god middag där rödspätta var dagens goda höjdpunkt. Bestämmer jag mig för något ovanligt. Säger till Helen, du jag tar Thor med mig. Jag åker upp till Galtis och kolla om jag har blivit bättre rent fysiskt sett. Brukar inte träna direkt efter maten.

Sagt och gjort, 30 minuter senare så står jag upp vid masten i ett helt underbart väder, jag känner hur hela kroppen fylls med hopp, och en enorm kraft. Vet inte vilka kemiska substanser som sätts i rörelse i kroppen. Men där och då, vet jag att nu kommer du att ta ett jättekliv mot ditt mål Kenny. En helt obeskrivlig känsla sveper genom kroppen när jag går till den vita snusdosan som utgör startpunkten längs upp vid snöskyddet.

 Tittar på min Garminklocka, startar tiduret och där bär det av utför med en betydligt högre fart än vad som nu har varit vanligt, den senaste tiden.Thor sveper förbi mig i vanlig stil, och jag funderar när ja ska börja märka av farten utför. Jag väntar fortfarande, för väl nere så är jag inte nämnvärt påverkad av den fart utför jag har hållit. Även om fallhöjden denna enda kilometer är 245 meter.

Så stoppet blir bara ett ögonblick innan jag vänder om uppåt. Vad som gör att saker och ting sker kroppsligt är jag inte man att svara på. Men den mänskliga kroppens förmåga är helt fantastisk. Väl upp vid den vita snusdosan så har jag pulveriserat dom usla tider som har varit dom tider jag har fått förhålla mig till efter hemkomsten från Stavanger sjukhus.

Hur långt det kommer att räcka vet jag inte, men tro mig, dom kort jag fått mig given. Dom garanterar jag att dom kommer jag spela på absolut bästa möjliga sätt.

Jag kommer aldrig kasta in korten och vänta på nästa giv, för det blir ingen nästa giv i Livet, så spela korten så bra som möjligt, Det kan räcka hela väg fram till vinst. Men provar man inte det bästa man förmår. Då får man aldrig vet hur långt korten har räckt.

Det perfekta spelt, du kan bara förbättra din situation om du spelar. Oavsett hur långt dina kort räcker.