Äntligen

Nu har det gått snart 4 veckor sedan jag började med min träning. Att det ens är möjligt att förlora så mycket på så kort tid var jag inte förbered på.

Samtidigt är jag förbluffad över hur fantastisk den mänskliga kroppen ändå är. Om man bara vågar använda den. Kan ta ett exempel. Jag har tillbringat en del tid på ett av mina absoluta favoritställen. Galtispouda, en topp i närheten av Arjeplog, tillkomst med väg hela vägen upp till toppen som ligger på ca 803 meter över havet.

Här finns oändliga möjligheter för löpare cyklister vandrare och under den vita årstiden även en väl utbyggd skidanläggning.

 Här finns även en grusväg som slingrar sig nästan hela vägen upp, där sista biten upp går antingen efter asfalt som sett bättre tider. Eller så viker man av och löper efter en fjällterräng med enorm utsikt Ja möjligheterna är helt enorma, det finns även en rundbana som är ca 10 km där plus minus höjdskillnaden är ca 330 meter och lutningen som värst ca 30 % .

 Här har jag under mer än 20 år tränat när tillfället har infunnit sig. Så minnen tider och känslan för vad jag ska klara av, är så präglat i denna fantastiska terräng att jag nästan fysiskt kan förnimma den.

 När jag nu återigen har påbörjat något som denna nystart faktiskt är. Då upplevdes det som en omöjlighet. Nämligen att ta mig an, gamla så välkända träningsbaner. Så var det med sorg jag insåg hur förfärligt usel jag har blivit. När det som tidigare var en som jag då tyckte, en fin svag lutning innan allvaret började lite längre fram. Nu blev en plåga med ideliga stopp för att åter få en någorlunda kontroll på lungor som arbetade på spräng för att tillgodose en kropp. En kropp där hjärtat inte orka pumpa efter vad ägaren vill.

 Även min trogne vän den engelska settern Thor inser att husse är en skugga av vad han varit. Han började sin van troget att kolla sina domäner, men det tar inte lång stund innan jag upptäcker att han sitter på höjder ovanför mig och betraktar en husse som i snigelfart tar sig uppåt med ideliga stopp. Vilken vän! och kamrat jag har i den hunden, husse är inte riktigt vad han brukar vara, så då håller han ett öga på mig, och ser att allt är ok.

 Nåväl efter första mötet med Galtis där jag verkligen försökte så gott det gick. Det enda det gav vad några dagar helt utslagen och besviken. Men skam den som ger sig. Tre dagar senare var jag och Thor åter på plats, Första gången gick jag det som ja klarade av i en minut, för att sedan vill en minut. På det viset tog jag mig hela vägen upp. Till saken hör att jag startar vid toppen går ned för att åter gå upp till toppen.

Nu när jag nu ska göra försök nr två så är inte förhoppningen vidare stor, att något radikalt, ska ha hänt sen sist.

Jag tar mig ner hela vägen. Och startar sen min vandring upp mot toppen. Efter ca en minut känner jag tröttheten komma, men nu kan jag fortsätta. Första gången så fanns inte en möjlighet över huvud taget att fortsätta när den känslan kom. Då var det stopp och bara vänta tills kroppen hade återhämtat sig.

Nu kommer tröttheten, men jag kan fortsätta, helt fantastiskt, andhämtningen ökar för vart steg. Men kroppen och sinnet vill bara fortsätta. När jag närmar mig två minuter är andhämtningen helt enorm. Men ingen nödbroms slår in. Jag bestämmer mig för att det får bli dagens schema. Jag går två minuter vilar en minut, och så blir det hela vägen upp. Vilominuten känns allt för lång, och dom två minuterna i rörelse allt för kort.

Att aldrig ge upp har nog aldrig känts mer självklart än nu. Så Galtis kommer återigen att hjälpa mig tillbaks. Det är något med jag och fjällterräng som verkligen hör ihop.

Även om stigen är lång och krokig, spelar det ingen roll, så länge man följer den så kommer man ditt man vill. Om man vill dit stigen leder. Och ibland får man följa sin egen stig, om du vill dit ingen annan har varit.

 Det blir verkligen några intressant veckor och månader framöver, den ytters lilla låga av förhoppning som i början fans. Den fladdrar med betydligt klarar sken nu.

Fortsättning följer. :-)