Mellan hopp och förtvivlan

Då är första veckan avklarad, att jag var usel visste jag, men ett vrak, det trodde jag ändå inte.Börjar med styrketräningen. Där använder jag hantlar framförallt nu i början.

En bra övning är att använda samma utgångsställning som i armhävning.Men man har en hantel i var hand som vilar mot golvet. Brett isär med fötterna och lite put uppåt med baken. Sen stöder man sig mot ena hanteln med raka armar.

Samtidigt som man drar den andra upp mot sidan i jämnhöjd med bröstet. Sen är det bara att skifta denna rörelse tills man gjort ca 10 rep. Gånger 4. En kanonövning som fodrar mycket lätta vikter i början, men stärker hela kroppen.

Använder även en övning där man sitter på huk med hantlar på var sida, reser sig upp och fortsätter med hantelrörelsen som en hantelpress rakt upp över huvudet. Sen omvänd ordning ner till axlarna och vidare med rak rygg till utgångsställningen sittande på huk så djupt som det går. En enormt bra övelse för hela kroppen där även bena kommer att märka av det hela. Utöver det blir det dipp på min egenbyggda ställning.

Konditionsträningen är en ren mardröm, delvis pga den jävla medicinen som jag äter, men kommer att skippa inom en snar framtid, Min kropp mina beslut.

Hur som helst, har varit en riktig skogssväng ca 3 timmar. En överlevnadsvandring bland hjortrontuvor. Påminde en del om min strapats 2016 när jag var på väg mot Ivarsten en gränssten mellan Norge och Sverige. Då gick jag 5 minuter villade 2 och så höll ja på till kroppen gav upp och jag tog en paus någon timme.

Nu däremot så var det helt andra orsaker till mitt så usla tillstånd. Det positiva, och glöm aldrig det. Det positiva är att när man är så usel, då märks var enda lilla förbättring så tydligt. Så det är inspirerande, att märka små förbättringar.

Tanken fanns faktiskt att ta mig en tur upp på Galtis denna första vecka. Men vägen tillbaka är lång, och var sak får ta sin tid.

Ta aldrig ett för stort steg i början, utan ta steg som höjer glädjen att ha kommit igång. Inte så stora steg att besvikelsen blir ett förödande lite frö som börjar gro i din tanke, och en ursäkt att ta den enkla vägen tillbaka till soffan.

Det blir naturligtvis inte någon intensiv träning i början, förutom ett moment jag åter har som en daglig rutin. Ni vet detta lilla hjul som man låter glida iväg framför sig när man står på knäna, tills kroppen är helt parallellt med golvet, och sedan använder man mag och ryggmusklerna för att komma tillbaka till utgångsställning.

Nog en av dom mest underskattade övningar. Den kör jag minst en gång om dagen. 

Det är det hela såhär första veckan.

Känner mig motiverad och fast besluten att bli  bättre än på många år. Så någon gång i oktober ska jag utmana mina tider från dom senaste åren från bommen och upp till masten på galtis.