NY START.

Att ta sig an en svår uppgift är något som är återkommande i mitt liv.

Men nu står jag nog iför min absolut tuffaste svåraste och mentalt jobbigaste uppgift någonsin.

Börjar med en kort bakgrundsbeskrivning. Allt började för snart 10 år sedan, men konsekvensen av ett bortglömt fel han ikapp mig för ca 4 veckor sedan.

Jag drabbades av en akut hjärtinfarkt i november 2009 i Oslo. Där fick jag hjälp på Rikshospitalet, och några dagar senare återvände jag till Sverige.

För ca 4 veckor sedan drabades jag av en samling olika symtomer, där höjd hjärtfrekvens starta det hela.Följt av hjärtsäcksinflammation vatten i lungorna och senare lunginflammation.

Hela denna kompott av problem gjorde att jag blev liggande på Stavanger sjukhus IVA i tolv dagar.Inte nog med det, när dom fick remissen från Oslo så visade sig att jag gått med en förträngning i ett annat kranskärl i snart 10 år. Pga mitt tillstånd 2009 så beslöt den läkare som då behandlade mig att bara åtgärda det akuta. Och ta den andra förträngningen lite senare.

Så blev nu inte fallet, ramlade väl mellan stolarna mellan Sverige och Norge. Så allt sammantaget sänkte både mig och definitivt mitt hjärta något enormt. Min vänstra del var helt utslaget mer eller mindre, nere på ca 15%..

 Allt är nu åtgärdat även förträngningen från 2009. Men jag var bara en spillra av vad jag var för bara 4 veckor sedan. Mitt återbesök är om 3 månader i Stavanger, nu lämnas inget åt slumpen längre.

Då avgörs om några fler åtgärder behövs göras, utifrån mitt dåvarande tillstånd.Här kommer min svåra näst in till omöjliga utmaning eller uppgift. Jag har bestämt mig för att bli lika bra om inte bättre än vad jag var för ca 3  år sedan.

Och det ska visas tydligt redan i oktober när mitt återbesök är planerat. Jag tar helt kommando över min väg tillbaka och förlitar mig till hundra procent på min egen förmåga att avgöra vad som är bra och vad jag ska undvika i början.

Imorgon är det två veckor sedan det sista ingreppet gjordes, imorgon är också min första dag på väg tillbaka till något jag senare återkommer till.

 Nu är det säkert många som tycker att jag bedriver ren galenskap med mitt beslut. Men beslutet har många bottnar.

Ett jag vantrivs något så fruktansvärt i en svag kropp.

Två jag vill visa mitt barnbarn Sam i lite längre perspektiv vad en individ kan klara av. Att bli stark och stå stadigt som en urstark individ, fast förankrad i det lappländska urberget.

 Tre Vad kan vara mer stimulerande än att ta sig an en börda som är nästintill omöjlig att bära.

Därför skriver jag detta inlägg. Den första uppdatering av Lapponiarunner på nästan 2,5 år. Jag kommer att återkomma en gång i veckan där jag berättar vilka val jag tar. Och hur ja tar mig an träningen, både styrka och kondition.

Så nu har dom som känner för det en möjlighet att själva kanske ta sig ur en dålig situation. Blir första gången någonsin att jag redovisar alla val jag gör när jag tränar för att åter bli den jag trivs med att vara.