Att ändra sig är inget fel. Det är nog bäst jag börjar med dom orden.

Jag har insett att någon äventyrare är jag inte, åtminstone när det handlar om fjällvärlden.

Är man trygg känner sig hemma och ser det som en resa till fots, där endast nyfikenheten får bestämma.

Ja då är det inget äventyr, och jag är ingen äventyrare. Jag är vad jag är, en del av något som betyder väldigt mycket för mig.

Nåväl nu har det dykt upp en tanke som är svår att inte förverkliga.

I två månader har jag fascinerats av gudbrandsdalen och fjällen däromkring.

Så varför inte ta och gå genom fjäll och skog, hela vägen till Vuoggatjålme.

En vandring där jag återigen låter gammal beprövad kunskap vara tryggheten på min färd.

Så om bara logistiken faller på plats, då blir det en lång............ vandring  sommaren 2019.

Kommer jag då att göra en nogrann plan över vilken väg jag ska ta?. Här är ett rakt och tydligt nej enda svaret.

Utan det får bli mer hur jag upplever terrängen och vad jag ser som avgör vilken väg jag tar.

Mat behöver jag nog inte nämna, det blir samma koncept, enda skillnaden är att jag kommer att fylla på under vandringen. 

Ett år är inte lång tid att förbereda sig. Fysiskt kan jag gå imorgon. Men allt annat runt omkring det hela, är en annan femma.

Jag vill vara äkta i allt jag gör, så då blir det så mycket mer komplicerat.

Sommaren som nu kommer ska min ultra förmåga sättas på prov, och till hösten ska jag och en vän få prova våra krafter mot fallskärmsjägare, så även detta år har jag något som lockar.

Till sist bild visar vad mina ögon kommer att betrakta när jag startar. 

Det var en uppdatering efter en lång tyssnad från laponiarunner.😉