Dag 16

 Morgonen börjar med att gå några km tillbaks till stalolouktastugorna för att göra ett nytt försök med telefonkontakten med Vuoggatjålme. Nu gick det bättre så förhoppningsvis är nu allt under kontroll.

 Åter vid tältet så är det bara att packa och starta dagens etapp. Idag är det en måste dag. Oavsett hur, ska jag i närheten av Hammaren en lite märklig fjälltopp där högsta punkten ligger i Norge. Hammaren är något av en riktpunkt för mig, har ju gått i detta områden för ett år sedan. Och nu är åtminstone början av mitt andra försök att nå upp till toppen och en position mellan glaciärerna, snarlik den jag och Otto tog förra året.

 Så idag spelar det ingen roll om kroppen protesterar,eller vad vädergudarna hittar på. Det finns inget som ska hindra mig att nå den position jag har planerat. Utan att ha tänk över mitt agerande, så har denna dag förvandlats till nån slags individuell tävling med en startande.

 Jag kan redan nu avslöja att vädergudarna var värdiga motståndare, det börja regna så intensivt innan Staddajåkkå stugan så risken för en total elektronisk kollaps var nu en tidsfråga. Kameran och gopro var allt för oskyddad, viljan att ha dom lättillgänglig är nu en överhängande fara för dess funktion. Bara att gå ner till stugan för att hör om det fanns möjlighet att torka och packa om dessa nu otroligt viktiga saker för att kunna dokumentera morgondagens Glaciärer passage.

 Självklart finns ingen stugvärd där just då. Knackar på i en av stugorna, där träffar jag ett tyskt par som är på väg att vandra vidare. Förklarar min situation. Stugvärden kommer tillbaks om 4-5 timmar upplyser dom mig. Helt uteslutet, jag förklara att jag går in i en av dom öppna stugorna för att torka min gopro och kamera lämnar den 200 kr som jag har haft med mig för något helt utöver det vanliga tillfälle.

 Dom tycker det är en god ide sagt och gjort går till en stuga, starta gasolvärmen i torkrummet direkt till höger när man kommer in. Får torkat upp kamera och gopro. Ned med allt i min vattentäta packpåse. Ville så gärna filma och fota under dagens vandring så jag väntade lite för länge innan jag tog tag i det hela. Därför står jag nu i ett torkrum.

 Tar inte mer än 15-20 minuter så är allt klart, packar ner allt går till stugvärdens stuga stoppar in sedel i dörrspringan och hej med mej full fart mot Sårjåsjaurestugan. Ungefär mitt emellan dessa två stugor kommer en kvinna från Sårjåsjaurestugan. Jag berättar om min situation tidigare och att jag lämnat 200 kr som betalning. Döm om min förvåning jag står och pratar med stugvärden för Staddajåkkåstugan. Den stuga där jag torkad min utrustning och lämnade 200 kr som betalning . Ytterligare ett helt osannolikt sammanträffande under mina nu 16 dagar i fjällen.

 Jag blir glad att allt nu är utagerat och hon blir glad över min betalning så allt är frid och fröjd. Samtalet fortsätter en stund till om fjällvandring. Sen är det dags för sista delen av dagens vandring denna regnblöta dag. Om jag trott dagens prövningar är över, så då har jag kraftigt underskattat denna dag. Det regnar så intensivt så när jag närmar mig Sårjåsjaurestugan så är det inte att tänka på en snabb titt på kartan.

 Vill bara dubbel kolla en ide jag fått under det intensiva regnandet. Kanske är det bättre att gå på den högra sidan av staddatjhåkkå men att nu gå utan att ha kollat upp det hela känns ju si så där.

Träffar stugvärden i dörren och förklara vill bara ta en snabb titt och sen fortsätter jag. Tror aldrig dom i stugan riktigt förstod vad jag titta efter, min humor var nog lite svårtolkad, när jag framstod som helt ovetande om vart jag var påväg.

 Dom trodde nog jag var lite ut och cyklade med min rätt så diffusa kartläsning. Det var trångt i stugan, alla ville ju undkomma regnet och jag har ju inga planer på att stanna så min plats behövs av andra. Nu vet jag att min första plan, hammaren är dagens slutmål. Efter ytterligare ca två timmar hittar jag en någorlunda bra tältplats. Här är dagens regndränkta vandring över i närheten av hammaren.

 När tältet är uppsatt och jag ligger i en rätt så fuktig sovsäck, för dagen förstärkt med en av mina nöd-filtar i aluminiumfolie. Som jag sveper in både jag och sovsäcken med. En billig men suverän lösning för att få värme i kroppen.

 Sen blir det en analys av morgondagen, vad ska jag gör om dagens vädret håller i sig? med kraftigt regnväder i kombination med dålig sikt, med min position norr om hela glaciärer området. Här radas olika scenarion upp i mina tankar. Men det hela slutar med konstaterandet ta inte ut sorger i förskott. Morgondagen blir som den blir inget jag kan påverka så morgondagens beslut får vänta tills det blir en ny dag.

Dag 15

 Nu är var morgon en kamp mellan kroppens slita och trötta tillstånd, och psykes okuvliga vilja att lyckas. Den här morgonen är jag så trött att den enkla frukostproceduren hoppar jag över, äter lite renfeta. Den är ordentligt kall efter nattens låga temperatur så det blir snarlikt som att äta stearin. Försöker få en någorlunda matliknande upplevelse genom att skiva vitlök och ingefära. Lägger dom små skivorna på renfetan nu har jag en kanapé liknade frukostmeny.

 Jag upplever allt som en enorm uppgift denna morgon, här måste till en förändring i mitt eländiga tillstånd. Sätter mig på en sten med kallt kaffe och tittar mot Sulitelma området med dess glaciärer som väntar på besök av mig. Sen ser jag för mitt inre hur jag är där och min väg upp, samma väg som jag och min vän Otto ett år tidigare vandrade.

 Jag ser vägen förbi hammaren och hur jag rundar en sjö strax för den lilla glaciären på baksidan där börjar en branta stigning uppåt. Det är den väg som är min tänkta väg. Och nu äntligen börjar endorfin att produceras i min kroppen. Man hamnar i ett upprymt tillstånd, en ostoppbar vilja att fortsätta har nu denna process satt igång. Med ett enkelt knep att visualisera ett mål har nu min trötta kropp börjat att agera.

 Här gäller det att komma iväg så snart det låter sig göras, så jag slukar dom sista renfeta kanapéer som är kvar, packar allt och sen iväg. Vilken lycka att vädret var så bra föregående kväll allt är laddat så inget tidstapp där. Kan nämna att vissa dagar fäster jag min solcellsladdare bak på ryggsäcken, och kan därigenom ladda kamera eller gopro under vandring. Det är min Garmin-klocka som måste vara laddat för start så att dagsetappen blir loggförd.

 Nu startar jag i ett hyfsat tempo, här har tempot en avgörande betydelse. Det ska vara så pass högt att känslan av en kamp för att uppnå mitt mål fortsätter att pumpa runt endorfin i min kropp, men inte så högt att den kemiska processen upphör. För då hamnar man i en verkligt djup dal mentalt och fysiskt sett.

 Jag träffar mitt i prick med mitt tempo. Så nu är det mungipor upp och en euforisk glad Kenny som far fram genom fjällvärden. Tankarna ligger två dagar för den plats jag befinner mig på. Ett både bra och dåligt tillstånd. Det driver den inre motorn, men samtidigt kan du missa här och nu upplevelser. I mitt tillstånd är väg till glaciärerna upp och mellan Stuorrajeigna och salajiegna det absolut viktigaste. Nu blir allt annat nedprioriterat.

 Detta är ytterligare en handling och ett beslut som kommer att förpassa mig bak i tiden. Sett till mitt beteende och sätt att vandra dom sista dagarna innan jag är framme i Vuoggatjålme. Oavsett om jag nu har vetat hur avslutet av min vandring kommer att bli, där jakten på något ätbart smälter ihop med vandringen i sig. Har mina beslut varit dom samma.

Jag närmar mig Arasluoktastugan väl ner blir jag lätt förvirrad av den djungel av skyltar som sitter monterad på en stolpe. Dom pekar ut rättning till allt som överhuvudtaget är värt att veta plus allt annat. Vart är fortsättningen på Nordkalott-leden? ger upp går åt det håll dess fortsättning borde vara, efter någon liten km slår jag och leden följe igen.

 Det var nog mitt tillstånd av mental bubbla som blockera alla andra för mig då onödig information som gjorde mig skyltblind. Så det var väl märkt för alla typer av vandrare förutom en då förstås jag. Så jag fortsätter i mitt vägvinnande tempo något som förvånar mig en hel del faktiskt inser jag att en rekyl kommer men när är frågan.

Nu är det staloulokta stugorna som är mitt nästa mål, nu har vandringen mer en karaktär av en transportvandring.  Innan den sista och äventyrliga frivandringen börjar. När jag närmar mig Staloulokta stugan har jag en del saker som måste få en lösning detta kommer att ta tid visar det sig.

 På något sätt måste jag komma kontakt med Artic air och Björn Helamb enda möjlighet är här och nu här finns satellittelefon att låna för 45 kr minuten. Information om en trolig tidpunkt för min passage över och mellan glaciärer är endast möjlig att nå ut med härifrån. Det är ju även en dokumentärfilm och filmare som har intresse av den informationen. Spot i all ära men tidsuppfattning för när jag tar mig ann den uppgiften är det nog bara jag som kan förmedla. Nu visar det sig möjligheten till att ringa är endast på förmiddagen märkligt men nu är det så, inget att grubbla över utan bara anpassa sig.

 Nu dyker återigen tanke upp om mitt val att avstå från möjligheten att nå ut från min position i fjällen, alltså en satellittelefon. Så här i efterhand ett genialiskt och klokt beslut även om det trasslade till en hel del, så blev närheten och utsattheten av naturen så intensiv den kan bli. Jag endast jag har min situation och mitt välmående ja hela min existens avgörs av dom beslut jag tar här ute i fjällvärden. En känsla av frihet har infunnit sig. Så det blir att slå läger några km utanför Staloulokta stugornas område och invänta morgondagen.

Den här kvällen är allt blöt ingen ide att nämna någon speciell sak som är blöta, bättre att nämna vad som inte är blöt. Allt som ligger i dom vattentäta packpåsar jag köpte innan start lite kläder elektronik och annat min förstahjälp utrustning. Allt annat befinner sig i ett tillstånd från fuktigt till rejält blöt.

 Och det får man räkna med under en sån här vandring så jag bekymrar mig inte speciellt mycket över den lilla störningen. Imorgon kväll kommer jag att parkera på norra sidan glaciärerna så nu är det bara glada miner, under förutsättning att allt går bra förstås.

Dag 14

 En morgon som börjar med det vanliga besöket av renar som lufsar runt tältet i dimman som sen övergår i solens tecken, så bra efter gårdagens intensiva regnande under min kamp att forcera vegetationen i slutet av dagen. Så nu gör jag upp eld torkar allt som ska torkas behöver väl inte nämna skor kanske. Blir även matlagning över öppen eld. Helt enkelt en kanon start på dagen

 Jag har en klar bild av dagens vandring, följ nordkalott-leden i princip hela dagen. Spontanitet är härmed förbjudet kommer att gälla någon eller några dagar nu måste jag närma mig glaciärområdet.

Jag äter min lunch, numera är ju brunchen reducerad till morgons fika egentligen. Fikat består av finhackad torrgädda ingen risk för ben som fastnar i halsen och inget spill, allt blir mat.

 Jag tar mig god tid denna morgonen vill att all som ska laddas blir fulladdat. En annan ovanlig händelse inträffade igår. Mitt val av tältplats. Tro faktiskt det är första gången någonsin, jag tältar vid en led. Därav besöket i går kväll under tält-uppsättningen. Varför detta ovanliga beteende?.Över 30km vandring blöt, trött, fans inga alternativ. Bäcken ligger vid leden och till sist leden är min troliga väg vidare.

 Den här morgonen får jag två besök, ett par som är på väg ner mot padjelanta-leden. blir som vanligt ett trevligt samtal om allt rörande fjällen lite om min vandring jag visar ett smart sätt att torka skor, lite om mat ja det blev ett intressant möte. Och så kommer dom två männen och en kvinna som jag hade ett så långt och trevligt samtal föregående kväll. Vi fortsätter där vi slutade, jag berättar mer ingående hur han ska gå tillväga med sitt onda knä för att få så optimal operation som det bara är möjligt.

 Blir ett lika långt samtal igen, dom är egentligen på väg tillbaka till kutjaurestugan för att hämta resterande del av packningen. Men nu är tid för samtal över dom är tvungen att fortsätta dagens uppdrag och jag måste påbörja dagens vandring. Så vi tar farväl dom går vidare mot stugan, och jag packar det sista i säcken. Nu börjar en led-vandringsdag en lång sådan.

 Jag far som skjuten ur en kanon efter den mycket tillrättalagda leden med spångar överallt där det är det minsta blöt eller svår-gått. Ser på min Garmin-klocka att jag ibland är ner under 12 minuter km nu blir det snabbt en hyfsad distans tillryggalagt.

 Kommer snabbt ner mot njunnjasa skåjde där är det tre broar som ska passeras innan nordkalott-leden och jag viker iväg i en sydlig riktning. Nu far jag fram efter leden med ett väl högt uppskruvad tempo med tanke på dom små möjligheter jag har till exstra energipåfyllning utöver vad som är beräknat för dagens etapp.

 Men den lättvandrade leden sporra mig till ett nästa tävlingslikt beteende, att äntligen ha frifart en hel dag och i rätt riktning får endorfinet att pumpa runt i den nu mer och mer slitna kroppen.

Börjar närma mig Låddejåkkåstugan där sista biten är en liten brant ner mot stugan. Väl ner vi stugan parkerar jag på trappan, av med ryggsäcken och lite byte av kläder och sockar.

Då kommer ett par upp till stugan och återigen följer ett intressant och trevligt samtal. Dom är intresserad av det jag nu genomför och vem jag är. Även nu rusar tiden iväg men dom är så trevliga och lättsamma så jag tar mig god tid för vårat samtal.

Slutligen måste jag ändå fortsätta min vandring, jag och nordkalott-leden har nu ett starkt band så vi fortsätter tillsammans. Över en bro och så blir det åter en någorlunda brant väg uppför innan terrängen planar ut. Delvis är jag ute på lita avstickare från leden, men vi är på väg mot Arasluoktastugan tillsammans. Börjar bli sent och jag har kvar en bro att passera så jag stannar på höjden som vanligt.

 Upp med tältet utan att det regnar, ett tagen sen det hände sist. Även möjlighet att påbörja morgondagens laddningsprocedur är nu en bonus. Tack solen för den möjligheten, blir en stunds filosoferande medan jag bär runt på gopro kameran.

 Nu kan jag känna närheten till Glaciärområdet bör inte vara mer än två-tre dagsmarscher bort. Den här kvällen är vädret med mig så jag blir sittande utanför tältet en bra stund och bara finnas till en avkopplande känsla. Ikväll är här och nu som gäller, vad morgondagen har att komma med är inte intressant denna fantastiska kväll.

 Dag 13

 Klockan 06,00 då tyckte min fyrfota vänner att det är hög tid för mig att påbörja morgonens göromål. Så bara sätta igång, bra väder så ut med solcellsladdaren, börja alltid med min Garmin-klocka. Idag är det nya regler gällande frukostmenyn. Har räknat på min energiförbrukning hela morgonen, hur jag än vänder och vrider på min ungefärliga bedömning av energiförbrukning för resterande dagsetapper, så kommer jag att få ransonera min mat hädanefter.

 Så då börjar jag med den nödvändiga nöd-maten, det är den mat du aldrig får röra. Den som är menat för en riktig nödsituation inte vanlig svält. Här är det mer en känsla av hur länge man tror det tar innan du får hjälp eller löser den uppkomna situationen själv. Det blir ca 4 hg renfeta och 2-3 hg torrfisk det motsvara ca 6-7 frystorkad matpaket.

 Resten av maten blir fördelad i en fallande skala där dom sista dagarna inte kommer att innehålla något större överflöd av mat. När jag är klar med matransoneringsstrategin kan min nu enklare frukost intas. Idag är en nästan östlig kurs planen. En plan som sjöarna Sallohaure, Vastenjaure och Virihaure plus en drös andra småsjöar har bestämt. Dom styr vandringsvägen precis som alla naturliga hinder har styrt mig från dag en.

 Så dag börja med en ganska brant start, nu lämnar jag Biernnaskåhppe en nästa hästskoformad dal söder om fjället Rautåive. Väl upp breder en enorm platå ut sig i riktning Kutjaurestugan. Nu börjar en vandring som ser enkel ut, men ingenting är enkelt i fjällvärden. När du går i en naturlig terräng utan mänsklig anpassning för en lite mer bekväm vandring, då kan även ett landskap som ser inbjudan ut på avstånd bli en utmaning.

 Efter några timmars vandring börjar den hela tiden skiftande terräng med tuvor och ett evigt upp och ner. Dessa på avstånd osynliga små gropar som nästa förvandlar min framfart till ett landskap fyllt med stepp-upp brädor, ta ut sin rätt. Alltså det tar på krafterna, samtidigt verkar det som om fjällen Sibertjåhkkå och Skajdetjhåkkå dom två är nämligen min riktpunkt inte komma närmare.

 Här har återigen något som vid första anblick ses som en fördel, hellre blivit en nackdel en monoton upprepning av hur du går kan fort orsaka belastnings och smärtproblem på dom mest besynnerliga ställe på kroppen. Har gått i ca 3 timmar och inser nu att jag har inte ens kommit halvvägs över detta snarlika stepp-landskap. Om jag inte redan hade tillryggalagt den sträckan som låg bakom mig med alla dom utmaningar som det har skapat. Ja då har inte dagens vandring varit något bekymmer men nu i ransoneringstider där utrustningen börjar falla isär hungern börjar så smått göra sig påmind och kroppen tycker, det här med vilodagar vad är det för fel på det. Då blir vandring mot Kutjaurstugan en prövning.

 Äntligen verkar dom flyende fjällen har stannat upp jag har närmat mig dom avsevärt. Nu är frågan ska jag hålla högt som vanligt, eller lågt och hellre följa älven på avstånd. Som vanligt blir det högt ett otroligt bra val upptäcker jag senare från min höga position. När jag rundar fjället Sibertjåhkkå på dess södra sid kommer jag äntligen att se ner mot Kutjaurestugans position. Nu är frågan rakt på eller ett försök att ändå få vandra några km efter led denna dag. En gammal bekanting Nordkalott-leden kommer en mer nordlig riktning efter att ha passerat Vaisaluoktastugan.

 Det blir min egen väg. En mer djungel-aktig väg kommer det att visa sig. När jag äntligen börjar min vandring rakt mot stugan startar det med ett stenskravel i kraftig lutning, efter den strapatsen är en i det närmaste ogenomtränglig vägg av sly fjällbjörk ja i princip allt som har en sportslig chans att överleva i denna miljö blir min nästa motståndare. Jag kan inte annat än skratta i min självvalda bedrövlig situation, ett tag tror jag nästan här blir ja kvar. För att prova mitt humör maximalt har moder natur även tagit till ett skyfall inget barnsligt sommar regn utan här gör hon det ordentligt det regnar så jag tror ja ska drunkna. Efter en intensiv kamp mellan jag och vegetationen släpper vegetationen sitt grepp om mig. Och jag kliver rakt på en kåta som antagligen var i sitt bästa skick för mer än hundra år sedan. Vilken glädje att få se denna urgamla kåta där bara skelettet återstår, tack Kenny för dina alltid återkommande spontan val av väg.

 Nu är resten av min vandring denna märkliga dag enkel, kommer ner till stugan, blir ett kort samtal med stugvärd och några av gästerna sen blir det leden därifrån som gäller efter någon km är jag framme vid dagens tältplats. När jag är infärd med tältuppsätning kommer några vandrare farande,

blir ett långt trevligt samtal med två mycket erfarna fjällvandrare som även känner till arjeplogsfjällen. Så otroligt sympatiska och trevlig. Så samtalet drar ut på tid där allt som har med fjällen bästa fiskeplatser och mina små äventyr avhandlas.

 Efter närmare en timme fortsätter dom sin vandring och jag avslutar mitt tältprojekt. Sen blir det att göra upp eld koka vatten för kaffe lite mat och funderande över nästa dag och hur jag ska klara min tidsplan som maten är beräknad för. Den mat som nu är mindre än vad den borde var pga av ett beslut tagit i en falsk känsla av överflöd.

 Efter kaffe är det bara att krypa in i tältet , alla aktivitet efter dagsetapper är numera endast slöseri med min begränsade mängd av energi.

Dag 12

 Efter gårdagens succéfyllda dag där avståndet krympte rejält till Vuoggatjålme, är det ändå vissa saker jag ligger och funderar över denna tolfte dag. Gårdagens vad mellan sjöarna Bovorjarvi och kåbtåjaure. En upplevelse jag inte vill uppleva igen. En annan fundering jag har, är ett beslut som blev taget när jag upplevde min matsituation som stabil nästan som ett överflöd av mat.

Några dagar tidigare fick jag för mig att en av renfeta bitarna var dålig, handla om ca 8-9 hg. Det blev en gåva från mig till någon av fjällens fastboende djur.

 Inser nu att den förändringen i min väl genomtänkta plan för den mat som behövdes för denna fjällvandring som nu har passerat halvtid, den förändringen kan ställa till problem i slutet av min vandring. Att det beslutet kommer att sända mig tillbaks till en tid när vi levde mer som samlare och jägare alltså för väldigt länge sedan. En tid när vi vandrade och antagligen samtidigt höll utkik efter något att äta. Att jag ska hamna i en sådan situation inser jag inte nu, men en känsla av jag har tagit ett dumt och dåligt beslut finns nu med i mina tankar.

 Man ska aldrig ta ut sorger i förskott så nu får det va slut på sådan tankar. Dagens målsättning är kristallklar. Hellemobotn det är mitt delmål. Så nu packas ryggsäcken efter den så vanliga brunchen och landning av diverse strömslukare. Sen ska jag bara avsluta evighetsvandring runt viken, sen blir det rak kurs söderut. Dagen börjar bra efter att ha lagt vikfan bakom mig och kommit ett styck på väg så är det här ett område jag verkligen uppskattar. Vackert, ensamt och med många märkliga lämningar från senaste istiden.

 Så dagen går rätt fort och det gör även vandringen, en lite sak vissa dagar går jag långa sträckor i skrå terräng en konsekvens av mina alltid ändrade färdplaner. Här har mina så utskällda skor alltså Salomon kängor varit helt optimala som jag tidigare har nämnt helt suveräna skor med sitt grep och stabilitet, om dom bara hade avvisat alla försök från vatten till att besöka min sockar. Då hade dessa skor varit helt suveräna.

 Så idag är dom bra för idag går jag i skrå terräng en lång sträcka, det stiger långsamt uppåt och landskapet blir mer och mer förbryllande. Kommer upp till sjön Jiegnajavrasj, rätt högt och öster om sjön. Vilken märklig plats här ligger det runda stenblock i alla storlekar jämnt fördelat från sjön till toppen av Gajessmiero. Jag blir faktiskt kvar ett tag i detta område har aldrig set något liknande.

 Nordkalott-leden ska passer genom området, men jag har inte set röken av den gamla bekantingen. Går ganska högt upp mot skajdevarra är ju ändå meningen med en tvär sväng västerut mot Hellemoboten snart.

När jag kommer så långt fram så det blir möjligt att med kikare betrakta området och vägen mot Hellemoboten så faller den plan med en kraftig dunst till marken. Att jag skulle frivilligt gå i det som jag uppfattar rätt så blöt och surt område. Och samtidigt få mina miljarder av hängivna fans sittandes bak på ryggsäcken för en snålskjuts, för att vid varje stopp försöka tömma mig på blod. Det finns inte på kartan.

 Här blir det ett snabbt beslut, jag går mot den västra kanten av fjället Rautåive så det blir rakt ner till ett myr-liknade område där miljarder av väntande supportrar kommer fram, på med vadar skorna har använt dom i flera år helt suveräna bra grepp en smart lösning på snörningen du drar bara i snöret och så sitter dom perfekt. Faktiskt är även dessa skor av märket Salomon. Rätt lustigt eller hur. Dom sitter fäst bak på min ryggsäck när jag inte behöver dom.

Skorna åker på med blixtens hastighet, sen en snabb mars över våtmarksområdet tills ja kommer upp på några sandåsar en mycket trolig boplats från forntiden finns någonstans i detta stor område, sen vidare ner och över en rätt så grund och bred jokk. Därefter börjar vandringen uppför väst sluttningen av Rautåive där är det meningen med en sväng i sydöstlig riktning in i Biernnaskåhppe.

Börjar närma mig slutet på denna dag så då kommer naturligtvis renarna släntrande mot mitt håll och regnet gör sig påmind. Ett nätverk av jokkar och små bäckar samlas ner i dal så ditt söker jag mig för att hitta en lämplig tältplats. Hitta en kanon plats så där blir tältet uppsatt. Under ihärdigt regnande förstås och en bit bort står publiken och tuggar, väckarklockorna har nu bestämt sig för en tidig morgon för tältaren.

 Väl inne i tältet blir det ett planeringsmöte med mig själv, Nu blir det en noggrann studie av kartor och ett konstaterande de är långt kvar till Vuoggatjålme. Och en stor en rent gigantisk uppgift kvarstår passagen mellan glaciärerna stuorrajiegna och salajiegna plus en sväng upp till toppen ni vet den som jag för mer än ett år sedan utsåg till Arjeplogs högsta topp. Då var så vitt jag mins en annan topp som innehade den titel. Här måste jag prioritera , här blir alla välbesökta platser direkt strukna från mina nu tänkta vägval. Nöjd över beslutet så avslutar jag min lilla genomgång. Nu är det bara att vänta och se utgången av dom här besluten. ;-)