Dag 21

Tidig morgon även idag, vaknar 05,20. Har en konstig känsla i kroppen, kan inte riktig sätta ord på hur jag nu känner mig. En blandning av vemod, glädje en känslomässig röra som gör mig helt passiv. Blir liggande rätt länge för att få ordning på alla dom känslor som nu inte går att tygla.

 Den förunderliga stämning som avslutade föregående kväll gör ju inte saken lättare att få ordning på mig själv. Till slut tappar jag humöret över mig själv och min vekhet i denna situation. Jag svär och gormar i min ensamhet, detta väcker mig ur detta märkliga tillstånd.

 Nu blir det den absolut ynkligaste frukost någonsin jag har ätit, sen är det bara att packa. Dimman har ännu inte lättat men det bryr jag mig inte ett dugg om. Ser inte dagens vandring rent orienteringsmässig som någon större utmaning.

 Nu har antingen omdömet lämna mig permanent för många dagar sedan, eller så har jag kommit till en punkt där jag är fullständigt trygg i alla typer av situationer i fjällvärden. ”Har fortfarande inget svar på det en månad efter min vandring”. Jag packar vidare samtidigt som en svag vind börjar att skingra morgonens dimma.

 Klockan börjar närma sig 08,00 dags att ta farväl av både platsen och fjällen nu kommer jag snart att vandra ner genom Seldutvagge. Den dal kommer att leda mig ändå fram till mitt slutmål Vuoggatjålme. Är klar för att ta på mig ryggsäcken.

 Då kommer dom russlande upp den väg jag nu kommer att ta, dom stannar och står där helt lugnt och tittar på mig. Nu börjar det här bli lite väl märkligt även för mig. Efter det som ska visas sig även bli ett avsked mellan jag och dessa alltid återkommande renar. Vi står och ser på varandra, jag tar en del kort så lufsar dom lugnt iväg mot ikkesjahur.

 Nu måste jag tillbaks till mer bebodda platser, jag är en individ som anser att jag ensam och ingen annan eller annat eller vad ni vill är grunden för mina beslut och min snart lyckad fjällvandring. Nu börjar min brist på mat min snart helt nedbrutna kropp rent fysiskt och tillfälligheter att försöka slå håll på en livslång filosofi. Nu måste jag ner till Vuoggatjålme träffa min fru ringa min dotter och äta hejdlöst.

 Att inse detta även i denna situation tycker jag så här efteråt faktiskt var starkt gjort. Det är svårt i en blogg att sätta ord på hur man regerar när du är så nere för räkning, men på något sätt lyckas jag ändå få ordning på mina tankar. Sluta inbilla mig saker och starta dagens etapp.

 Dagens vandring startar lite som vissa andra dagar lite i sick-sack till jag är ner vid bron som tar mig över Seldutjåhkå här möter mig ett mindre tältläger, att jag blir förvånad är ingen överdrift.

 Stannar mitt bland alla tält för att för ovanlighetens skull kolla var leden ner mot Vuoggatjålme går. Snart är jag upp i en intressant diskussion med några av vandrarna dom är ute på en gemensam fjällvandring och har som jag förstod fjällguider med sig.

 Det blir en sån trevlig pratstund så tiden flyger iväg, till slut känner både fjällguiden och jag en viss stress att komma iväg, ha ger mig en kort beskrivning vart leden till Vuoggatjålme går, jag tackar för mig och fortsätter min färd ner mot slutmålet.

 Dom första 6-7 km är leden lätt att följa, det går förvånansvärt lätt från början, här har nog endorfin en avgörande betydelse. Men allt har sitt slut även denna upplevelse. Nu börjar jag återigen titta efter något ätbart stamtidigt som jag vandrar ner genom Seldutvagge.

 Nu är möjligheterna större att äta sig fram genom terrängen. Jag befinner mig nu ett bra stycke nedanför trädgränsen. Även om det är förvånansvärt lite bär,så räcker det lilla jag hittar för att hålla mig igång.

 Efter några timmar börjar jag och leden ta lite egna vägar, den här gången är det ledens nästa obefintliga markering som avgör det. Jag lägger inget större värde i att försöka hålla mig till den rätt så osynliga leden.

 Vi stöter på varandra lite här och där, när jag är ca 10-12km från Vuoggatjålme så blir leden mer välvilligt inställde nu är den lätt att följa. Nu är också mina små stopp för påfyllning av något ätbart fler och fler, men det går. En liten näve kråkbär och lite blåbär är som en burk redbull.

Rätt fantastiskt hur anpassningsbar kroppen är och hur långt du tar dig med stark vilja och motivation. Även om det är ett tag sedan jag passerade 25 km som var sträckan för dagen, en rent värdelös bedömning eller ett sätt att inte tappa modet rent undermedvetet vad vet jag.

 Så nu finns inga bekymmer i värden just nu stannar vid en bäck ca 6-7 km för Vuoggatjålme där blir det ett bad för att vakna till. Tröttheten har nu anlänt, vill helt enkelt lägg mig ner och sova. Lätt åtgärdat med ett iskallt bad i den bäck som även har en bro som jag nyss har passerat. Nu kan det inte vara mer än två timmar kvar av denna fantastiska med otroligt krävande fjällvandring.

 Allt upprepar sig, dom känslor jag hade straks före målgång i Malmö 2006 när allt kändes klart, dom kommer nu som en flodvåg över mig, här går jag ensam och är helt överväldigad av glädje över mitt lyckade projekt. Jag firar min triumf återigen i min ensamhet. jag berättade detta innan jag påbörjade min resa genom fjällvärden, om jag ser lite oberörd ut vid målgång så är det endast för jag redan har haft mitt ögonblick.

 Och så blev det, det här går inte att planera, här är krafter och känslor som inte går att styra. När jag har endast några km kvar möter Roland mig. Vi går och samtalar den sista timmen, och där vid en bro några hundra meter innan Vuoggatjålme får jag äntligen möta min Fru Helen igen min trogna vän Thor min engelskasetter. och några nära vänner min mor och hennes man Reijo blanda annat även min chaufför Robert han som tog tillbaka bilen från Vassijaure för 21 dagar sedan är där.

 Så var detta äventyret över, nu blir det troligen bara ett inlägg till om denna fantastiska färd. Där bara en bråkdel av allt har blivit återgett i denna blogg. Det inlägget kommer att handla om en del saker man ska tänka på. En hissa och dissa lista där en del saker faktiskt kommer att få en mer rättvis bedömning och andra en rätt hård bedömning. Allt är helt och hållet min bedömning efter dessa 21 dagar inget annat. Finns säkert många som gör en annan bedömning, men dom har inte gått i mina fotspår.

 Sen en sista sak har fått så enormt bra respons, på min i mitt tycke enkla beskrivning av Äventyret. Så nu överväger jag kraftigt att skriva en bok där jag berättar hela historien och även min långa kamp tillbaks från dom medicinska problem jag var tvungen att övervinna. Innan det var dags för start från Vassijahure. Men nu börjar nästa äventyr vägen till Spartha!.

Tack för att ni hart läst om mitt äventyr Mvh Kenny.

Dag 20

 När jag igår kväll satt och funderade över allt jag har fått vara med om blev jag lite tagen av dom tankar som snurrade runt. Att våga släppa kontroll har verkligen skapat oförglömliga minnen.

 Att klara av en vandring till Vuoggatjålme idag, det är fullständigt omöjligt i mitt tillstånd, så det blir 21 dagar innan Äventyret är över. Men nu handlar det om idag och mat. Gårdagens lösning på matsituationen hjälpte mig genom den dagen.

 Idag kommer jag att gå högre upp så svamp kan jag nog glömma. Äter halva min 200 g renfeta bit och några små bitar torkad fisk, får försöka ordna mer mat under dagen. Jag går med ryggsäcken i snitt 10- 11 timmar per dag. Så jag har ett kraftigt underskott av energiintag.

 Ändå är jag helt övertygad om att mitt val av mat, för den här vandringen med dom förutsättningar som var kraven. Den maten var helt optimal finns inget alternativ. Fett massor av fett plus proteiner det är nyckeln till framgång.

 Och det har fört mig ditt jag nu sitter. Och det lilla jag har kvar plus det jag kan anskaffa dom sista dagarna kommer att ta mig ändå fram till Vuoggatjålme. Numera går uppsättning och nedtagning av tält helt av sig själv. Så från jag bestämmer mig för att starta tills jag är på väg tar det inte många minuter. Börjar dagen som gårdagen börjar med ett kraftigt motlut, är en stigning innan jag är uppe i Dåresvagge där jag återigen vandrar in i Sverige. Jag passerar ett par hundra meter söder om renvaktarstugan.

 Närmar mig ikkesjahure , hungrig och helt matt i kroppen. Har hittat lite maskrosor som blivit morgonens snacks, men allt för lite. Jag måste prova fiska när jag kommer ner till ikkes. Så av med ryggsäcken och fram med lina och en av mina superspinnare.

Hittar en bra plats, och förflyttar mig till unga år när detta sätt att fiska förekom rätt ofta. Snurrar spinnaren med hög hastighet och låter den fara iväg i en båge ut i sjön. Nu händer det otroliga igen denna så märkliga fjällvandring. Tredje kastet och ett rejält hugg, en lång och nervpirrande kamp mellan jag och en stor röding utspelar sig.

 Nu måste jag styra motståndet mellan min vänstra tumme och pekfinger, där justerar jag motståndet så fiske inte kan riva sig lös. Och med min högra hand drar jag den sakta mot land. Detta tar tid fisken måste vara så drillad att när den närmar sig land så blir det inga plötslig ryck för då kan den vara förlorad.

 Och äntligen den ligger på land glädjescener utspelar sig nu i i västra ändan av ikkesjhaur. Dagen är räddad mat i överflöd igen, så fram med pannan nu blir det kokt röding Tar ett tag innan maten är färdig, tillgången till något brännbart är minimal. Så det blir att mata den lilla elden hela tiden med små torra kvistar från det lilla ris jag har i närheten. Men vad gör de, snart är det fest igen.

 Att klara sig hela tid på gräns av vad som är möjligt för att kunna fortsätta. Är nu en del av min förflyttning, jag har börjat se det som en helt naturlig del av min tillvaro. Om inte det här har varit näst sista dagen undrar jag vart det hela har slutat.

 Nu är jag laddad med energi, blir ett snabbt beslut som går mot allt som jag tidigare har valt. Jag går så lågt som möjligt, jag följer strandlinjen av ikkesjahure. En fullträff stranden på södra sidan har en bred grusstrand, och den är till och med välpackad.

 Helt otroligt första gången jag beslutar att inte gå högt upp så blir det rätt. Dom första 5-6 km går väl fort men det är helt fantastiska förhållande att gå. alla dom jokkar som kommer ner från den av vide klädda fjällsidan breder ut sig till en grund jokk som är enkel att gå rakt över.

 Nästan så jag inte tror det är sant, har jag gått högt har hjärnblödningen varit ofrånkomlig när frustration tagit överhand blad vide och svår-upptäckta jokkar . Jag närmar mig östra änden och då börjar jag sneda uppåt för att komma upp på en höjd som gör att jag går väster om Jurun-deltaområde. Nu går jag rakt söderut och faktiskt mot Silvervägen, fortsätter i den riktningen till jag är endast 3-4 km från vägen sen blir det norrut igen.

 En anledning är att hitta ett lämplig plats att gå över detta blöta område. Men den största anledning är dimman som gör orientering helt hopplöst. Så nu irrar jag runt och letar en mycket speciell plats. Här ska jag övernatta om jag så ska använda hela kvällen för att hitta min sista övernattnings plats.

 Och äntligen den framträder likt en skugga i dimman tillsammans med en stor renhjord snacka om märkligt där står dom runt denna speciella plats. Det blir en kväll som jag aldrig tidigare har upplevt i fjällvärden, och med största sannolikhet aldrig mer kommer att få äran att uppleva.

 Kvällen övergår till natt innan jag lägger mig, nu är det en dag kvar, såhär i efterhand är jag glad över min motvilja till koll av sträckor och vägval. Sista dagen var betydlig mycket längre än min optimistiska beräkning av ca 25 km inte ens nära kommer det att visa sig.

Dag 19

 Morgon med nordsaolo som blickfång när yttertältet hissa upp. Alltså vilken morgon, solen lyser upp fjällsidan. Jag blir helt lyrisk, tar gopro kameran och vandrar runt filmar och är helt överlycklig över morgonens väder vilken start på dagen.

 Troligen så är jag nu ute på djupt vatten rent fysiskt och även mentalt. Men vad spelar det för roll en dag som idag, har under morgonen börjat inse vilken situation jag är i. Min räddning är min ensamhet, låter det märkligt.

 Här kommer den insikt jag komit framtill denna mycket speciella morgon. Där jag vandrar runt och talar för mig själv samtidigt som allt filmas.

Nu är jag i så dåligt skick att i dom flesta ultralopp har jag blivit tagits ur tävlingen, förutom mitt favorit lopp. Anhöriga och vänner har blivit kanske både rädda och bekymrade över mitt tillstånd. Men nu är jag ensam, här får den kraft vi alla människor har djup inom oss fritt spelrum.

 När processen att hamna i detta överlevnads tillstånd kommer så sakta smygande som i mitt fall. Ja då känns allt helt naturligt för mig. Men en betraktare skulle ta sig själv som mall i sina uppfattning av situationen och avgörande för sitt beslut. Och inte förstå hur man kan växa in i en överlevnads roll som är en otrolig upplevelse.

 Där är jag nu, med stor kliv in i något okänt men ändå så naturligt. Nu fortsätter min vandring. Men nu mer likt en tid då vandring och överlevnad gick hand i hand. Jag är på väg tillbaks till en tid där samlandet efter något ätbart och fångs är en del av förflyttningen.

 Åter till denna så märkliga dag, solen är min vän den laddar upp allt som ska laddas. Den torkar allt som ska torkas den ger mig hopp. Hopp om en dag utan regn. Och det är något som jag nu verkligen behöver, för allt är mer eller mindre blöt.

 När jag till slut känner mig nöjd och allt är såpass torrt att det är acceptabelt då packar jag och sen startar dags vandring. Börjar med en rejäl motbacke upp mot Nord saolo, min plan för dagen är att gå mellan Ballek och Nord saolo. Sen blir det återigen en gräns vandring ner mitt emellan Mavas och Balvatnet.

 Att aldrig ryggsäcken upplevs lättare har jag kommit underfund med. Eftersom ryggsäcken blir lättar så bryter kroppen ner muskelmassa, så det blir ett nollresultat i min upplevelse av vikt. Man hinner tänka en hel del under nu 19 dagars vandring.

 Efter en lång mödosam början på dagen, är jag nu uppe så jag ser både mavas och ballek, Bestämmer mig för att gå högt upp på Nord saolos fjällsidan. Är ett stort våtområde som ligger längre ner, inte min val av väg denna dag.

 Så smånigom kommer jag till den sista brant snöklädda sluttningen upp mellan ballek och Nord saolo, den är så pass brant att stegjärnen åker på skorna. Tar sin tid men äntligen uppe, går en bit sen av med säcken fram med gopro och en stunds filosoferande medan kameran går.

 Efter ett tag går jag ner till den nordvästra sidan av ballek. Där blir jag rätt länge. När jag är nöjd följer jag slutet på en brant stensluttning som även är slutet på berget ballek. Nu breder ett helt nytt landskap ut sig, en brant som är gräsbevuxen branten är min väg ner. Hinner inte långt ner innan jag hör barn som skrattar. Okej nu har det klickat totalt för mig.

 Ser ingen ting som liknar barn eller vuxna för den delen, men hör dom klart och tydligt. Men nog är det väl ändå själva fan, hur är det möjligt. Nu börjar jag gå mot barn som inte syns men hörs, här är en liten optisk synvilla ute och går. Landskapet en grön böljande nerfart där större dalar inte syns.

 Det är där dom är, nu kommer dom upp ur denna dal rakt mot mig. Två Norska flickor i tio tolv års åldern med sin pappa, dom är ute på tur. Pappan har en liten säck. Det vanliga stoppet för ett samtal.

 Blir en trevlig stund där vi hinner prata om det mesta som rör tur gående och allt annat som berör fjällvärden. Till sist måste jag tacka för mig och fortsätta min färd ner mot området väster om Mavas, ett området jag inte tycker om. Har ett dåligt förhållande till detta område efter jag och Ottos passage förra året.

 Men nu har jag större problem, jag är helt enkelt helt tom för energi kroppen håller helt enkelt på att ge upp. Nu går jag ner mot några små björkar samtidigt äter jag allt som går att äta av växter.

När jag närmar mig björkarna så hittar jag ett område fyllt av ätliga svampar. Vilken lycka här finns det mat i överflöd. När jag har ett ordentligt lass med svamp, så stannar jag och gör upp eld.

Nu tar jag fram sista biten renfeta förutom den som är menat för en riktigt svår situation. Biten väger kanske 4 hg alltså 3600 kcal, jag tar hälften lägger i panna och låter den smälta helt och hållet.

 Sen blir det friterad svamp med lite grönt till, det är så gott rent himmelskt och som pricken över i nu kan jag dricka varmt kaffe, tror ni jag har det bra nu?. Allt är på topp det smälta fettet dricker jag under andakt nu är denna dag matmässigt säkrad.

 Att nu få lägga sig och vila på maten hade varit helt topp, men där går gränsen bara packa och fortsätta dagens vandring. Min vandring förbi mavas västra ända i närheten av den Norska gränsen. Den beskrivningen hoppar jag över, har försökt att undvik användandet av svordomar i möjligaste mån i min blogg.

 Och för att den tanken ska fortsätta hela vägen till Vuoggatjålme så blir det endast dessa ord, det var besvärligt. Nu är dåresvagge på den Norska sidan mitt slutmål för dagen, där hittar jag en fantastisk plats där utsikten mot Balvatnet är helt magnifik.

 Så upp med tältet och i kväll sätter jag mig ner och bara lever medan jag betraktar balvatnet i ett helt fantastiskt ljus.

Dag 18

 Vaknar rätt tidigt, ligger och tittar på klockan som hänger i en ögla rakt ovanför mig. Klockan är bara 06,00. Märkligt efter gårdagens strapatser, känns så otroligt skönt, nu är det gjort. Och det blev en otrolig upplevelse som kommer att följa mig i tankarna reste av mitt liv. Nu när vandringen går mot sitt slut. Så känner jag både en lättnad att snart kunna slappna av. Och inte hela tiden ta svåra ibland snudd på livsavgörande beslut. Samtidigt en otrolig glädje över vad jag har fått uppleva, och lite vemod över att denna händelserika färd snart är över.

 Såhär kan jag inte fortsätt att tänka, spara det några dagar till försöker jag intala mig själv. Det är ju ändå ett bra stycke kvar, ligger ju inte långt från nederkanten av Salajigna Glaciären. Denna morgon tar jag det lugnt, sliten i kroppen, hungrig och numera bara kallt kaffe som bjuds till lite renfeta och några bitar torrfisk. Frukosten är numera inte hellre att känna igen.

 Jag har min spartanska fiskeutrustning om situationen blir allt för ohållbar, tror inte för ett ögonblicka att så ska bli fallet. Bara vetskapen känns ändå bra. Dagens landnings procedur pågår för fullt. Jag avslutade gårdagens vandring halvt medvetslös kändes det som och klockan han bli 23,00 innan den vandringen var över. Så laddning eller andra förberedelser inför denna dag fanns inte med i bilden försiktigt uttryckt.

 Tiden går och nu finns ingen återvändo, jag måste börja packa! . Kroppen är trött den protesterar vilt mot en till dag utan vila. Nu har även dom tankarna börjat göra små försök att påverka mig till en vilodag. En sådan här situation har jag upplevt tidigare under min ultrakarriär. Den enorma skillnaden är att då är du aldrig ensam, det finns alltid någon eller några som kommer med glada tillrop. Stationer med mat som dyker upp med jämna mellanrum.

 2006 under min löpning mellan Kiruna och Malmö hade jag stöd av både känd och okänd, intervjuer med massmedia, och! Möjlighet att kommunicera med vem jag vill via mobilen. Nu har jag varit i kontakt med min familj två gånger dom första dagarna och från toppen av Kebnekaise dag numer 6. Sedan dess har jag varit helt avskuren från yttervärden förutom mina möten med andra vandrare.

 Till det kommer matsituationen, ja den här morgon är min kamp mot mig själv och viljan att stanna någon eller några dagar helt obeskrivbar. Efter några timmar blir det ändå så, jag fortsätter och tar dagarna som dom kommer. Efter det som känns som en evighetsvandring är jag nere vid pieskejhure och bron. Min plan att gå rakt över Deltaområdet blev skrinlagt.

 Här blir det en lång och mödosam vandring efter sjön ömsom upp ömsom ner lede och jag far som en orm mot västra ändan av sjön. Dags för ett märkligt möte, i väster ända av pieskejhure finns en stuga utanför en bit ut i vattnet ligger 4 kanoter. Jag går och funnder vart dom är påväg när jag upptäcker ett par på en höjd framför mig.

 Gör en sväng i deras riktning så jag får mig en pratstund. Väl framme visar det sig vara ett Tyskt par som har burit upp mat och annat man behöver för att paddla kanot i glaciärsjön!.Dom ska först paddla längs mouotkejavrre sen en bit efter låmivatnet för att slutligen bära kanoten över till glaciärsjön. Så nu ska dom ner för att hämta kanoten. Återigen ett trevligt par och ett intressant samtal där jag berättar om min resa och vart jag är på väg dom får samtidigt titta på några kort i min kamera så dom får en bild av sitt mål.

Tackar för ett trevligt samtal och så är det bara att vandra vidare. När jag rundar västra ändan av Pieskejahure så är jag rätt när Norska gränsen, och den närheten kommer jag att följa resten av dagen, ibland i Sverige för att lite senare befinna mig i Norge. Och så går resten av dagen Börjar närma mig nord saoulo från norr där ligger en sjö där gräns går rakt över, en sjö med två namn Tjahtajavrre är det ena namnet, utloppet från sjön är en jokk där är min tältplats för dagen en brant ner är nu mitt sista hinder. Hittar en bra väg ner och så var den slitsamma dag över, och som vanligt anländer renarna med mig. Dom börjar russla runt i området.

 Återigen en vacker tältplats, äter lite mat sen är det bara att vila, inser att imorgon måste jag göra något åt min matsituation. Vad ,ja det tar jag eftersom men något måste göras. 18 dagar nu är dom kroppsliga förråden nästan tömda och min muskelmassa och fettreserv bryts ner i en allt snabbare takt.      

Dag 17

 Och så har äntligen denna morgon kommit. Den jag har sett framemot och känt en stor respekt för. Nu handlar det inte om vandring längre, nu är det helt andra kriterier som måste uppfyllas för en lyckad dag. Ligger och fundera på vädret, har ännu inte gjort vad jag alltid gör. Upp med dragkedjan på innertältet. Sen hissar man hela en sidan på yttertältet så landskapet blir som en tavla. där ligger man och väntar förväntansfullt på dagens väderprognos.

 Nu är det dags för denna ceremoni, först ska dragkedjan öppnas sen sträcker jag mig mot det röda snöret som hissar ridån. Yttertältet visar dagens landskap, eller en mycket liten del, dimman döljer landskapet ordentligt. Kunde ha varit värre blir min nu märkliga reaktion, det regnar ju inte.

 Ingen ide att titta på något man inte ser, så ner med yttertältet, nu är det dags att fundera på alternativa väg val. Inget är något jag ens överväger, av dom som snurrar runt i mitt huvud. Att gå runt glaciärerna skulle inte tro det. Björn Helamb och Roland Pantze vet att vid dåligt väder så avvaktar jag till klocka tolv innan ja hittar på något annat.

 Så nu är det bara att vänta, Samtidigt äter jag en dubbel frukost. Har helt enkelt strukit frukosten den sista dagen. När klockan är elva och halva glaciärområdet fortfarande döljs i dimma. Så bestämmer jag mig för att gå upp och mellan glaciärerna. Dumdristigt? Inte sett ur mina ögon. Jag litar helt till min förmåga att hantera dom situationer jag än hamnar i.

 Så nu packas allt mycket noggrant i min ryggsäck, nu vill jag ha en så bra balans som möjligt och tyngdpunkten där den ska va. Jag vet ju inte vad som väntar, men antar att det kan bli en tuff dag. Sen börjar en vandring i gamla spår, mina egna såklart. Jag följer nästa på pricken den väg jag och Otto tog förra året, när vi närmar oss den norra sidan av Sulitälma glaciär område.

 Väl framme vid kanten av den lilla glaciären som går som en kil upp från norr mellan Stuorrajigna och salajigna inser jag att fjolåret snötäckta vandring. Är nu en isbelagd brant full av sprickor. Bara att anpassa sig, på med mina stegjärn av det enklare slaget. Sen börjar en mödosam men säker vandring uppåt, jag kommer fram till inte så märkvärdig sprickor. Men tillräckligt för att man ska bli kvar om man uppför sig oansvarigt.

 Mina hopp över dessa sprickor skulle aldrig göra sig bra på film, inga dödshopp här. Utan enkla små hopp där säkerhet är nummer ett. Sakta men säkert så kommer jag längre och längre upp tills en olustkänsla infinner sig. Nä nu går jag inte längre i mina gamla fotspår, det här känns inte bra. Sneglar till vänster en väg av sand ner mald sten av glaciärernas rörelser är nu alternativet.Kan inte hjälpas det blir min väg upp. Att en så kort sträcka kan ta sån tid blev en prövning.

Efter att jag har avancerat någon meter i den helt omöjliga sand grus sluttning där lutningen är värre än den inbjudande glaciären. Så kommer tanken att återvända till is och snö, men känslan av obehag får mig att fortsätt i den nästan löjliga kampen mot den lösa fjällsidan.

 Nu får det fan va bra antingen blir jag stående här med en fjällsida som inte samarbetar eller så tar jag mig upp. Efter en lång och utdragen kamp är jag uppe där jag och Otto stod för ett år sedan. När jag tittar ner på mitt vägval inser ja att återigen har mitt obehag för att fortsätta en viss stärkning kommit till min räddning.

 Vad jag ser i min tänkta väg upp som jag avvek från, ja det kommer kanske i en bok någon gång men jag är glad att ja nu är helskinnad uppe inför nästa prövning. Här står jag och funderar går det verkligen med min ryggsäck att ta sig upp så jag kommer mitt emellan Glaciärerna. Samma tanke som ett år tidigare fick oss att ta en annan väg.

 Inser nu eller aldrig, nu får du fan skärpa dig Kenny. 17 dagar här står du, hit ville du. Lös problemet. Så jag går mot något som inte känns bra, har sällan hänt tidigare men nu är det prestige ut och går, prestige inför mig själv. Vädret är på min sida idag, det har klarnat upp och nu lyser solen ett helt makalöst vackert glaciärlandskap breder ut sig.

 Nu är riktning uppåt mellan Glaciärerna, nu ska jag upp!. Här inträffar det märkliga mina utskällda skor, ni vet dom som inte klarar vatten. Dom är suveräna när det är brant och svårt att få fäste, ja dom är helt enkelt bra nu. Dom är förstås blöta men dom är nu så bra att den egenskapen stör mig inte längre.

 Att jag igen ska bli ställd inför ett stort hinder känns mentalt otroligt jobbigt. Men Jag ska upp. Nu får du lov att hitta en väg upp Kenny. Det är den enda tanken som gäller för tillfället. Jag får fäste med mina skor, det handlar återigen om 3-4 meter sen är saken biff. Jag får bra grepp med skon och häver mig upp till nästa nivå. Här behöver jag bara lita på ett bra grepp för min högra sko och så är jag uppe.

 Äntligen tittar jag mot toppen och känner mig både glad och ödmjuk, jag blev helt enkelt tillåten att komma upp efter 17 dagars fjällvandring. Nu är inte toppen så viktig längre.. Efter någon timme så börjar min färd ner, en nerfärd som jag kraftigt har underskattat. Uppifrån och tidigare under våren när kartan varit mitt stöd för denna tänkta väg. Ja då såg det ganska enkelt ut.

 Men det ständiga upp och ner. Den alltid återkommande osäkerhet vad du har framför dig. Om man går upp och ner ungefär samma väg. Enkelt du vet hur nerfarten ser ut, men när du kommer från ett håll och ska ner en annan väg då kommer du att hela tiden bli tvungen att avgör och ändra din tänkt väg ner.

 Nu har jag levat med den situation i 17 dagar. Men det tar på både fysiskt men mest psykiskt. Att ta korkade beslut är den största faran då. Om man tittar hur min klocka har loggat min nerfärd ser det ut som om jag irrat runt, det är den okända terrängen som sände mig i sicksack ner mot slutet av glaciärerna.

 Nu står jag på en kraftigt sluttande snöbrant, för att ta mig ändå ner måste jag korsa den på tvären. Har upptäckt en klippformation som sticker upp ur snösluttningen. Kan va min väg ner det är allt för brant att fortsätta rakt ner och jag vet inte hur slutet ser ut på denna mycket brant sluttning.

 Så bara att mycket konserterat ta sig an denna skråvandring. Att jag mycket noggrant och med kraft sätter den ena fot efter den andra under den evighetsvandring behöver jag nog inte närmare beskriva. Väl framme ser jag en grus stenslänt brant men fullt möjlig att ta sig ner för.

 Tills det tar stopp förstås nu står jag mitt i en is, snöbrant där dom sista 50-60 metrarna ner är en blandning av hård skare och isfläckar. Provar med mina stegjärn bara att glömma deras konstruktion är inte anpassad för denna sista, men nu vid första anblick omöjliga nedfärd.

 Till slut gör jag något som det är minst 30 år sen senast denna varianten blev använd. Jag kör ner stavarna ordentligt i snösluttningen ställer mig på knä och glider med ryggen före utför, där farten anpassas av hur djupt ner jag trycker spetsarna på stavarna. Jag håller naturligt vis längs ner så att mina händer är just ovanför snön.

 Kan låta som en riskabel manöver men den är totalt säker, enda kravet att göra på det här viset att man ser sluten på detta originella sätt att ta sig ner. Man måste ju naturligt vis veta att det finns ett bra slut på resan på knä utför. Väl nere är tanken att korsa Jokken från glaciären Salajigna, fullständigt hopplöst. Strömt, ingen sikt såklart djupt och efter flera försök fruktansvärt kallt.

 Bara att ge upp det blir en omväg ner till pieskehaure och sen ta bron över isvattnet. Längre ner går det att vada där ett delta liknande område breder ut sig, där är också min tänkta tältplats denna strapats liknande dag.

 Så väl ner vid delta området blir tältet uppsatt och en mycket sliten Kenny kravlar sig in i sin trygga boning, hur ska jag orka fortsätta utan vilodag. Det är dom tankarna som hinner snurra runt innan John blund kommer på besök.

 Länkar till dagens märkliga färd där Garminklockan kan visa min berättelse i detalj, det går att zooma upp kartan där framträder alla dom konstig vägval tydligt och klart.