Att bestäm sig när allt är svart.

Jag kan ta mig själv som exempel, November 2009 Dynea Lilleström Norge.Efter jobbet ska jag och en arbetskamrat åka och simma, vad jag då inte visste var att ca4 timmar senare ligger jag på Rikshospitalet nyopererad efter en hjärtattack.

 Har då haft problem med en smärtande höger höft i 3 år och efter flertal besök hos läkare fått min dom, aldrig mer löpning och om några år höftbyte.Och nu ligger jag på iva å retar upp mig något så fruktansvärt, nu få det va bra jag ska tillbaks till löpningen, ja ska fan i mig bli lika bra som ja har varit om inte bättre.

 Från dom tankarna till jag äntligen 18 månader senare genomgick min höft operation på Huddinge sjukhus fodrar en egen berättelse, men nu äntligen började vägen tillbaka var min inställning kan väl säga att det fans nog få om knappt någon som var av samma åsikt.

Hur jag rehab träna och vilka beslut jag tog, under högljudda protester från framförallt sjukvården får bli en annan historia, men för mig fanns det bara en väg min egen.

 Den här berättelsen handlar egentligen inte om det, utan om en andra chans och då verkligen ta vara på den. Det är säkert en del som undrar varför ja inte har börjat om att tävla delta i olika lopp när jag nu tränar som jag gör.

 För mig var saknaden av naturen fjällen att röra sig över stora områden det värsta och svåraste under min tid med krånglande höft, jag formligen släpade mig fram med min hund ibland bara för att få känna den friheten.

 Så nu när jag efter år av saknad av denna friheten fått en andra chans så förstod jag var jag hörde hemma. Jag är otroligt glad över det jag upplevt under mina år som ultralöpare.

Men inser samtidigt att det som inträffade i lilleström och min trasiga höftled fick mig att prioretera om vad som betyder mest för mig, vad som fick mig att mot alla odds envetet steg för steg bli den jag nu är.

 Och så är det nog ibland, man glömmer sin egen identitet och dras med, utan att stan upp och fundera över vad man verkligen vill göra och vad man är.Jag återupptäckte vad jag var, jag är en typ av äventyrare och upptäckare som alltid funderar över vad som finns bakom nästa fjäll eller berg eller i princip alla platser dit inga stigar går.

 Men det betyder inta att jag aldrig mer kommer att delta i tävlingssammanhang,men nu spelar dom andra fiol och det blir vad det blir. För det finns så otroligt många platser i Laponia som troligen ingen har besökt och så många upptäckter att göra.Så istället för att bara läsa om fantastiska äventyr, tänker jag bli en del av några av dom.

 Så några eländig och bedrövlig händelser, kokar ner till ständigt nya äventyr. Vad som kommer efter motgångar som verkar allt för svåra kan finnas nånstans inne i ens själ det gäller bara att finna vad som betyder mest och vad som är viktigaste, då kan även det som verkar omöjligt bli både möjligt och en stor del av dig.