Har fått frågan så många gånger och egentligen inte riktigt vetat svaret fören idag. Vilket äventyr eller utmaning har varit tuffast och mest givande smärtsam och där tanken att ge upp funnits .

Igår kom jag på var alla kort tagna mellan 2011 till 2014 var, och när jag började sortera och titta på en del av korten så började tankarna fara iväg, och idag slog det mig på väg upp till Renberg.

Vad som har varit tuffast och aldrig har gått att genomför utan en underbar familj, dom enda som trott och stöttat mig. Det började smärtsamt 11/5 2011 Och fick sin egentligen start 30/7 2011.

Det var vägen tillbaka efter höftoperationen, inte bara till ett liv utan smärta där man sköter ett jobb och går promenader. Utan tillbaka till vad jag än vill göra, och jag vill ju göra allt som jag gjort tidigare i livet och med extra allt dessutom.

Vad som fick mig att så till den milda grad överse och helt enkelt inte ta till mig av alla dom förmaningar som stundom formligen haglade mot mig, ja det får jag nog ägna en egen texts till. Men en inre okuvlig tro på sig själv är ett måste.

Alla dom gånger som muskler sönderskurna efter operationen och en helt instabil höger höft har fått mig att halta efter riktigt tuffa belastningar. När omgivningen har frågat hur är det, nu haltar du igen, och deras mistro mot mitt, i deras ögon vansinniga experiment 

.

 Och på något vis har jag inte varken bryt mig, eller funderat över om jag kanske var inne på en helt omöjlig väg och allt kommer att sluta med en katastrof. Den tanken har aldrig stannat mer än ett ögonblick innan tankar om hur jag ska övervinna det uppkomna problemet har tagit överhand.

 Och dom här tankarna for runt i idag under min träning, jag såg hela min väg tillbaka som ett äventyr, och då går jag alltid mina egna vägar och blir bara mer peppad av motgångar. Så svaret på vad som varit mitt tuffaste äventyr blir att det tar slut Vecka 28 2016 och mitt näst tuffaste startar samma vecka.

Den stora skillnaden är att det tuffaste var livsavgörande för livskvaliteten. Äventyret till sommaren är ett sätt att sammanfatta ett vällyckat Äventyr med ett annat Äventyr för mig ett optimalt sätt att sätta punkt för fem år med många långa motbackar.    

Bilden är tagen 30/7 2011  2 och en halv månad efter operationen. 3,5 timmars vandring från Merkenäs Jag och min fru Helen Wallström åkte upp dit och drog i väg på en fjällvandring dag efter mitt återbesök på Hudinge sjukhus.

Dom förstod inte hur jag hade lykats återhämta mig så bra, jag berättade då att nästa dag skulle jag till fjälls för första gången på ett par år. Läkaren tittade på mig skakade på huvudet men sa inget mer. 

Har under den senaste tiden insett att jag har slutat att träna, men vad i herrans namn skriver karl är det nog många som tänker. Ska försöka att förklara och på det viset kanske få andra att se på träning med nya ögon.

 Många har olika fritids eller helt enkelt olika rutiner i livet som man mer eller mindre gör rent reflexmässigt. Ibland kanske med lite motvilja, men i de hela taget något som tillför livet den lilla extra guldkanten i tillvaron.

 Den gemensamma nämnaren är ofta att inte se det som ett besvär utan som en avkoppling, och man tar tillfället i akt när det ges, om det är att läsa en bok eller någon timme i ett garage kanske handarbete, så tar man tillfället när det ges för att göra det för sin egen skull. En annan gemensam nämnare är att oavsett om ingen varken vet eller kanske är intresserad så är upplevelsen och behållningen det enda som är drivkraften.

 Jag börja inse att jag inte längre bedrev träning som jag tidigare uppfatta begreppet, när vänner fråga om jag skull träna. Och svaret blev ibland nej ska bara ut en sväng i fjällen eller som nu, har du varit och tränat. Nej har bara varit en sväng med snöskorna för att ta ett par kort.

 Dessa svängar hade naturligtvis tidigare bokförts och ansetts som tuffa träningspass av mig själv. Men inte nu, nu är det en vardag ett livsmönster som jag har lite omedvetet lagt mig till för att jag ska kunna slutföra vad jag har planerat.

 Ungefär som en som bygger en bil byggandet blir egentligen grejen, och slutresultatet blir så att säga en bekräftelse på ett bra bygge. När man kommer i ett sådant tankemönster så blir ju aldrig uppgiften för stor, utan ju jävligare uppgiften är ju mer inspirerande blir själv bygget.

 Ska ge några exempel. Vid ett par tillfällen under hösten blev jag ombedd att kolla visa saker i fjällvärden. Vid ett tillfälle hade jag besökt och filmat en plats, kom senare sent på kvällen underfund med en sak jag hade glömt , så morgonen därpå så körde jag 10 mil för att sen löpa tillbaks till samma plats och kolla upp det hela.

 Men det var ingen träning för mig utan något som borde göras. Vid ett annat tillfälle fans det en gammal sägen om en specifik plats som jag fick frågan om jag kunde försöka hitta, löpte och gick upp och ner í många timmar runt ett helt berg. Men det var ingen träning utan mer som ett litet Äventyr.

 Sådan turer blev det 7 st av under hösten som om det hade varit för tio år sen, ansetts som höstens tuffaste, men inte nu. Det här handlar inte om fysik och uthållighet. Utan om hur man ser på vad man gör.

 Och där är nog svaret på varför jag inte bryr mig om min sjukdoms och skade historia. Jag betraktar det jag gör ungefär som dom som bygger bilar eller vad de månne vara. Som en livsstil där själva byggande är grejen och resultatet är bekräftelse på en bra byggare.     

Det här inlägget kommer enbart att handla om egen vilja och våga gå sin egen väg. Första gången jag sa nej de här ordnar jag själv, var efter ett benbrott när jag var 17 år, efter gipset var borta och jag åter börja röra på mig kanske väl mycket. Så kom nästa skada fastna med höger ben i ett räcke och höger menisk fick en skadad.

 Återigen intensiven och fick besked om ytterligare en operation, hade redan höger benpipa ihop-spikad. Glöm det sa jag till akutläkaren här opereras inget mer. Ett jävla liv och massiva övertalnings försök blandat med hot om en framtid mer eller mindre orörlig om jag inte gjorde som dom sa.

 Jag vill ha en stödskena sen kan ni skriva ut mig, eller så skriver jag ut mig själv. Efter ytterligare massa tjafsande och vi ses snart igen från sjukvården så var det hej med mej. Jag har fortfarande inte gjort något återbesök i den saken.

 Det här känslan att man hamnar i situationer när man inte känner sig bekväm med dom råd som tar livskvalitén, den som betyder allt. Och man då bestämmer sig för att gå sin egen väg, den känslan har alltid hjälpt mig att ta rätt beslut. Det här är inga råd hur man ska agera utan enbart en berättelse om vilka beslut jag tagit.

 Hoppar till dom senaste åren, där två beslut som har gått totalt emot allt som experter påstå sig kunna bäst. Ett är naturligtvis det jag gjorde efter höftoperationen, men och det är en viktig sak i mitt tycke succéartade återkomst till ett fullt ut aktivt liv där endast min egen vilja sätter gränser. Det var när jag tog beslutet att avbryta all medicinering som har hängt med sen hjärtinfarkten.

Och varför gjorde jag det? Kan man frågar sig, jo när jag börjar förstå att medicinen begränsar och hämmar effekten av träningen den mer eller mindre sätter stopp för alla mina planer då fick det var nog. Det här var faktiskt ett svårt beslut att ta. Antigen går jag återigen min egen väg, och förverkligar min plan med loppet mellan sulitelma Vuoggatjålme eller så blir mina drömmar om framtida äventyr bara en dröm. Eller så går jag återigen min egen väg. Och med facit i hand så vet vi ju vilket beslut jag tog.

 Nu var den turen en förberedelse och en test på hur stor skillnad mitt beslut hade gjort på min fysik, och svaret var helt enastående. Och på den väg är det fortfarande. Både den fysiska styrkan uthålligheten och återhämtningen är rent enastående om jag jämför mig var jag stod för ett år sen. Jag är ingen forskare har ingen utbildning i ämnet och det skiter jag högaktningsfullt i för mig är resultat det enda som jag bryr mig om.

 Ett liten kuriositet i det hela är att nu har mitt val av rehab blivit intressant även för en del inom vården, så kanske åtminstone när det gäller höftpatienter att för några kommer nya och bättre möjligheter i framtiden för ett aktivt liv utan begränsningar att finnas. Så att våga leva sitt eget liv är det största äventyret och seger man kan erövra. Så ensam är starkast stämmer ibland och är enda sättet att lyckas.

 Så för mig är det viktigt att styra och ta dom beslut som påverkar det liv jag vill leva, och det är något som var och en får fundera över. Vem vet bäst hur man vill leva, för risker finns alltid oavsett vilket val man tar. Så vem borde ta det avgörande beslutet?

Idag började vi på den dokumentära delen av nästa års äventyr Abisko Arjeplog.

Dom första scenerna från min träning och hur den är anpassad för att ta mig genom fjällvärden nästa år. Och med de kommer det även en hel del tips och råd hur man bäst klarar sig vinter som sommar.

 Tipsen kommer att handla om både hur man klara bitande kyla ner mot – 30 -40 utan att nödvändigtvis gräva ner sig. När oturen är framme och man måste övernatta ute i det fria.

Andra tips kommer att handla om hur man kokar mat utan kokkärl, vilken utrustning som alltid borde finnas med och en hel del andra bra tips.

 Och vilka är vi, ja den som ansvarar för film och dokumentär delen och som jag beundrar och har stor respekt för är Roland Pantze, en fantastisk konstnär med en otrolig förmåga att fånga naturen både i sin konst och i sitt filmande.

 Kan väl säga att jag är otroligt hedrad att det är Roland Pantze som har tagit sig an uppgift att föreviga den svenska fjällvärden som jag ser den, och med hans kunnande få presenter den otroliga skatt vi alla i Sverige ska vara stolta av.

 Min förhoppning är att få flera att upptäcka den del som inte är så känd, och att dom som söker det stora tuffa utöverde normal upplevelsen, då räcker det med inrikes resa. För allt finns innom Sveriges gränser för att utmana sig själv.

 Det kan jag garantera att efter man har set och följt med på våran resa genom filmkamerans lins kommer nästa resmål för dom äventyrslystna bli den Svenska fjällvärden och då menar jag inte bara dom namnkunniga platserna utan dom som ingen nästan besöker.

 Så för dom som vill lära sig både knep och hur man enklast tar sig fram i fjällen kommer det under vinter och våren kommen hel del tips visat i små filmsnuttar.

Finns det något mer inspirerande än att träna inför något som man aldrig tidigare har gjort, och kanske inte så många andra heller. Då blir alla beslut helt rätt eller inte helt optimalt. Men ingen vet bättre och hur ofta numer kan man säga så?

 Ibland kan mot och medgångar bli en del av förberedelser inför ett äventyr. I mitt fall Abisko-Arjeplog nästkommande sommar. En utmaning där rutinen från mina ultralopp kommer till användning, men där även över 40 år i fjällen gör det möjligt att verkligen spänna bågen till bristningsgräns.

 Att träna upp den fysik som fodras är något som måste vara i samklang med den mentala biten, när färdvägen och tidsåtgång är flytande och man är totalt utelämnad till sin egen förmåga. Då är det ensammen är stark som gäller, inte vad numera är ett ledande ord i något sammanhang.

Även om jag tycker att det är en bra egenskap att verkligen kunna luta sig mot sin egen förmåga ibland, en egenskap som har hjälpt mig när vägen tillbaka har känts tung och ibland omöjlig. Och ingen tror det ska gå, då är ensammen är stark avgörande för att lyckas.

 Jag har aldrig varit en förespråkare av reservplaner, nu har jag en hel arsenal som jag väger emot varandra. Det handlar om vad som är mest lämpad som mat. Om tiden och matförråd inte synkar med varandra vad gör jag då?. Några egenskaper som gör skillnad mellan en lyckad tur eller ett fiasko, börjar med en av dom sämsta egenskaper, Det som garanterat saboterar Äventyret.

 Tjurskalle är man en tjurskalle så inser man aldrig när det är tid för att ändra eller justera planen för att lyckas. Modern macho en ballong utan innehåll mer av en fasad ett beteende som behöver publik, ett tecken på enorm osäkerhet. Dålig anpassningsförmåga, när man i förväg har bestämt hur saker och ting ska vara, det här är nog dom tre värsta egenskaperna.

 Sen några bra egenskaper, acceptans att anpassa sig till nya förhållanden som garanterat kommer att inträffa ibland flera gånger varje dag. Och det viktigaste att hela tiden ha i åtanke det här vill jag, kan jag, och nu är jag på väg att förverkliga en stor dröm.