Mitt namn är Kenny Wallström min trygghet är familjen,  fjällen är min fristad. 

Har från jag var barn alltid vandrat i fjällen, började redan som tolvåring  vandra på egen hand, det blev både längre eller kortar turer. Dom längre turerna kunde vara i flera dagar.

Nu är det inte bara fjällen som har blivit  en del av mitt liv, har alltid idrottat där tennis var något som låg mig varmt om hjärtat.

Tills jag en dag läste om en tävling där sträckan var 100 km löpning, Adak ultra och med en gång kände jag att det här är något för mig.

till sak hör att vi var i början av maj 1999 och loppet gick fredag efter midsommar så tid var allt för kort men sådan bagateller har aldrig bekymrat mig.

Så när jag kom hem till Skellefteå där jag då bodde , så åkte tennisracket i garderoben och ett par löparskor införskaffades.Nu börjar ett omöjligt uppdrag, att på denna korta tiden träna för en 100 km långt lopp.

Att jag inte ådrog mig några belastningsskador den gången förvånar mig än idag,, men för mig var det allt eller inget.

Det som alltid har varit både en fördel men även försatt mig i onödig svårigheter är den totala avsaknaden av rädsla för att inte var uppgiften vuxen.

Så loppet startade med gott mod och det följde mig i 82 km, sen kom problemen.Och när jag kommer fram till 90 km kontrollen, då kunde jag inte löpa längre så där och då bestämmer jag mig för, kan jag inte löpa hela vägen har jag inte på banan att göra.

Jag kliver av även om dom på alla sätt försöker övertyg mig, men herregud Kenny du kan ju gå sista milen du ligger ju bra till, men nej nu hade jag bestämt mig hit men inte längre.

Detta beslut ångrade jag något så fruktansvärt när jag många timmar senare såg deltagare gå! i mål.

Och det var då ja tänkte att nu jävlar har jag ett helt år till nästa gång, hade jag den gången klarat loppet kanske jag hade återvänt till tennisen.

Så att jag 5 år senare vinner loppet och samtidigt den gången satte nytt banrekord, berodde nog på att jag trissades av motgången vid första försöket.

Den egenskap att alltid bli upprymd av större uppgifter hjälpte mig till Sparta två gånger  hjälpte mig runt Mont Blanc och det var den egenskapen som drev mig genom Sverige 2006 när jag löpte från Kiruna till Malmö på 24 dagar.

Sen kanske någon undrar över hur det gick med tennisracket? ja det har endast blivit flyttat från den en platsen till den andra.

 Så svar på vem jag är ligger nog i  betraktarens ögon, en del ser mig som äventyrare, andra som dumdristig.

Själv hoppas jag att andra blir inspirerade, att ta klivet in i sina egna drömmar och steget ut i en verklig upplevese.

Till sist glädjen av att ha lyckats är lika stor oavsett om du är en sjärna på idrottens himmel, eller en som gör verklighet av sina drömmars mål.